Polisen i Helsingborg, som skötte utredningsarbetet, menade att de inte har den ”lyxen” som allmänheten har – att kunna göra bedömningar med hjärtat. Här är det rediga bevis som gäller, fick jag förklarat för mig, med all önskvärd tydlighet när jag ringde upp vederbörande.

Polismannen ifråga påtalade dessutom att han är kriminalpolis, ett jobb som innebär fall av ”betydligt värre” karaktär, som han uttryckte det. Antagligen sa han så eftersom han började tröttna på mina ständiga ifrågasättanden.

När jag sedermera skrev artikeln, valde jag att utelämna just det citatet – men plötsligt tycker jag mig se ett samband mellan det märkliga uttalandet och det besked som kom via e-post häromdagen: Beslut i överprövningsärende.

Åklagarens beslut att släppa litauern och lägga ner förundersökningen lämnades nämligen vidare till överprövning hos Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö. Och beslutet som nyligen damp ned i mailboxen ger bland annat följande information: ”Begäran om överprövning tas inte upp till prövning”.

Varför? I beslutet står ”För att ett ärende ska tas upp till överprövning skall den som begär överprövningen ha ett berättigat intresse att få beslutet prövat … Ett sådant intresse har misstänkta, tilltalade eller målsäganden. Dessa betecknas som saklegitimerade”.

Det innebär alltså följande: Den ”misstänkte” lär ju knappast ha viljan att få saken överprövad. Och målsäganden i det här fallet torde ju vara staten. Och där saknas det uppenbart både stake och kurage. För om jag har förstått saken rätt, är det åtta svenska yrkesförare, som var och en har lämnat in varsin begäran om överprövning. Ingen annan!

Vidare i beslutet står:
”Om det föreligger särskilda skäl kan en begäran om överprövning upptas till prövning även om den som begär överprövningen inte är saklegitimerad. Det kan vara fallet om beslutet är uppenbart oriktigt, om den som begär prövningen har ett särskilt starkt intresse i saken eller företräder någon saklegitimerad som inte själv kan begära prövning”.

De sista orden skrämmer mig. För en ”saklegitimerad” som inte kan begära överprövning kan ju till exempel vara död. I det här fallet kunde vederbörande alltså ha dött genom att bli påkörd av en full chaufför. Då hade de anhöriga alltså kunnat begära överprövning.

Men nu slutade chaufförens resa som tur är i en gräsmatta i Glumslöv och inte i ett inferno på E6 några meter längre till vänster.

Kriminalpolisen utreder nu antagligen sina ”betydligt allvarligare” fall i nattmörkret på Helsingborgs gator och åklagaren kanske sitter och arbetar med ett kör- och vilotidsfall, där en (svensk) förare dristat sig till att köra fem minuter för länge för att ta sig till en lämplig uppställningsplats.

Själv är jag mest förbannad och besviken. Jag hoppas samtidigt att någon av våra läsare ska få tillfälle att driva ett ”retroaktivt” kör- och vilotidsfall i rätten. För kom ihåg vad polisen sa till mig när jag intervjuade honom i februari, då jag frågade om inte förarkortet kunde utgöra den bevisning som saknades:
”Det är ju inte säkert att det är han som har kört bilen även om hans kort sitter i färdskrivaren”, fick jag till svar.

När jag kontrar med att förarkortet uppenbart är ”tillräcklig bevisning” i fråga om kör- och vilotidsmål, släpper kriminalpolisen nästa bomb:
”Jag undrar om det håller i domstol?”.

Det innebär att om ingen har sett dig köra lastbilen, är det tämligen riskfritt att i efterhand ställas inför rätta för brott mot exempelvis kör- och vilotiderna…

Det kanske kan vara bra för en del. Men i min värld är det helt åt skogen att ett rattfyllo, med hela det svenska rättssystemets goda minne, släpps ut på vägarna.

En alkoholspecialist som jag intervjuade i samband med nyss nämnda händelse sa att en människa med så höga promilletal är aldrig nykter. Man kan inte supa upp sig från noll till 2,41 promille i ett snabbt tempo. ”Då dör man”, menade specialisten.

Så, fru Justitia, hur lyder det ”rimliga tvivlet”..?

Göran Rosengren, chefredaktör