Ett tips till vår redaktionella kollega, TransportMagasinet i Norge, gjorde gällande att missnöjet bland de omtalade, filippinska chaufförerna hos Dinotrans var på väg att rendera i någon form av protestaktion. Tillsammans med den norska lastbilstidningen reste vi därför till tyska Lübeck i helgen för att besöka Dinotrans terminal. Allt i syfte att intervjua de filippinska chaufförerna på ort och ställe.

På plats i den tyska staden får vi snabbt klart för oss att de allra flesta är ovilliga att uttala sig till media då de riskerar sina jobb, men vi blir hänvisade till ett tiotal chaufförer som lämnat sin anställning på företaget. Och bland dem får vi napp – och vi märker snart att det finns ett starkt uppdämt missnöje i gruppen.

Via chaufförerna får vi tillgång till det avtal de måste skriva på när de anställs av det lettiska åkeriet. Innehållet väcker många frågor om lag och rätt sett även ur ett lettiskt perspektiv. Och vi förstår nu varför de som fortsättningsvis är anställda, inte vill tala med media eller berätta något över huvud taget om Dinotrans. Avtalet förbjuder dylika kontakter i avsikt att ”avslöja hemligheter”.

Droppen som fick förarnas bägare att rinna över den gångna helgen är en lönesänkning som har med valutakurser att göra. En filippinsk förare hos Dinotrans har fram tills nu fått sin månadslön omvandlad från 850 amerikanska dollar till euro. Före dollarraset motsvarade lönen 670 euro, efter raset 628 euro. En löneutveckling motsvarande cirka minus sju procent.

Utöver lönen, har chaufförerna traktamente. Vi får veta att en nyanställd förare får ut 10 euro per dygn i traktamente under de första tre anställningsmånaderna. Efter ytterligare tre månader höjs beloppet till 15 euro, för att till slut hamna på 20 euro efter totalt nio månaders anställning.

Hos Dinotrans höjs alltså traktamentet efter hand. Inte lönen.

Som en följd av de filippinska förarnas ”vilda strejk”, som Staffan Resare väljer att kalla det inträffade, ska nu lönerna framöver betalas ut i euro. Ett muntligt avtal, med konsuln som vittne, gör även gällande att förarnas makt att påverka trafiksäkerheten, till exempel genom att kunna kräva viss fordonsutrustning såsom snökedjor, ska stärkas. Och att de ska kunna neka körningar med en tvåaxlad dragbil till destinationer där det råder svåra vinterförhållanden. Allt utan risk för att bli avskedade.

Våra kontaktpersoner berättar att de fått veta att den filippinske konsuln Mardomel Melicor hade kallats till Lübeck. Vi ringer upp honom och frågar om vem som kontaktat honom – och redan här börjar uppgifterna gå isär.
– Jag var på företaget i ett annat ärende, en chaufför som skadats illa, men vi hade även hört att det fanns saker som chaufförerna ville diskutera med ledningen och eftersom ledningen också fanns på plats, passade vi på att ta det då, svarar Melicor och tillägger att kriminalpolisen i Lübeck håller på med en utredning kring den skadade föraren.

Den information vi fått av våra kontakter, är att chaufförer tillkallat konsuln då de bestämt sig för att inte köra mer innan saker retts ut, något Melicor förnekar.

När vi ställer följdfrågor om till exempel förarnas villkor, vill konsuln fortsätta intervjun via mejl. Men svaren vi får på våra mejlfrågor är fåordiga och kryptiska.
– Förare från Dinotrans anmäls fortfarande till Manila och därför vill vi avstå från att göra uttalanden till pressen för att inte föregå några uttalanden de ska göra senare, skriver Melicor.

Vad det är för typ av anmälningar, vill han inte heller kommentera. Och vår intervju med honom har därmed kommit till vägs ände.

Dinotrans vd, Staffan Resare, svarar även han på våra frågor via mejl. Däremot pekar han på att de flesta av våra frågor rör avtalet mellan Dinotrans och dess anställda, med andra ord att vi inte har med saken att göra.

Men vi vill veta mer. I anställningsavtalet under punkt 14, står till exempel att Dinotrans kan säga upp de filippinska förarna på flera olika grunder, bland annat ”engaging in trade union activities” (fackliga aktiviteter).
Hur är det med den saken?
– Vår enda kommentar är att ingenting förbjuder fackföreningar i Lettland och all personal i Dinotrans har rätt att vara anslutna till en fackförening.
Staffan Resare tillägger att facket kan vara till hjälp, för både anställda och företag.

Formuleringen i avtalet och Resares svar, känns svårt att få ihop. Resare förtydligar:
– Du kan bortse från det, det gäller inte. Det är inte det avtalet vi använder i Lettland. Vi använder ett lettiskt anställningsavtal. Bakgrunden till det avtal du refererar till är en standardmall från Filippinerna. Det är nog mest utarbetat för arbetsgivare i Mellanöstern som idag är den största marknaden för Filippinerna.

Men kontraktet vi har framför oss bär både Dinotrans stämpel och en underskrift av en företagsrepresentant, vilket ju inte gör saken lättare att förstå. Vi har också fått bekräftat av den lettiska utrikesmyndigheten att Dinotrans representant också är den han utger sig för att vara.

Man kan ju därmed fundera över varför en representant för Dinotrans, bosatt i Riga, ska skriva under ett avtal som gäller i Mellanöstern men inte i Europa?

Staffan Resare svarar inte specifikt på den frågan utan fortsätter sin maildialog med att bjuda in vårt reportageteam till Riga, för att skriva om Dinotrans och transportnäringen utifrån ett lettiskt perspektiv.
– Mot bakgrund av att vi lever i ett EU med mycket stora skillnader i levnadsstandard och inkomster, kan det vara intressant för er att skriva om det, avslutar han intervjun.

Vi har all anledning att återkomma till Staffan Resare, inte bara för att få svar på varför det ska bortses från saker i ett skriftligt avtal som man påstår inte gäller. Varför får då inte förarna istället ett nytt, giltigt avtal? Svaren får Resare fundera på i ytterligare några dagar.

Tiotalet förare har alltså valt att lämna sin anställning. Kollegorna som stannade kvar fortsätter nu att köra för åkeriet som i sin tur transporterar gods till bland annat den svenska fordonsindustrin, via ett antal välkända speditörer. Allt enligt förarnas egna, mycket detaljerade berättelser.

I den kommande artikeln om Dinotrans och de filippinska förarna, i vår tryckta tidning, kommer ni att få möta värdiga kollegor med visioner och ett företag som kan få svårt att ”tygla” sina anställda förare.
Kanske blev det en överraskning att de filippinska förarna skulle våga sätta sig upp emot sin uppdragsgivare?

Men faktum är, att det här handlar inte om utfattiga förare med köpta körkort. Det här är riktiga chaufförer – och med kvalitet kommer krav. Och dessa förare har dessutom en annan viktig ingrediens: stark samhörighet. Något som vi ju faktiskt inte har sett så värst mycket av i de svenska och norska chaufförsleden.