Våra svenska politiker skulle ta till vara svenska arbetares intressen, men i stället vilseledde de om effekterna av det svenska EU-medlemskapet.
Trots många varningssignaler var det ingen organisation, inklusive transportarbetarförbundet, som tog fasta på hoten mot den svenska åkerinäringen. Vad regeringen gjorde talar för sig själv.

Ett exempel är, om en svensk transportör stoppas och bötfälls i ett annat EU-land blir fordonet kvarhållet tills böterna är betalda. I Sverige ges kredit och det utländska fordonet får fortsätta köra.
Jag kan inte se att här finns likhet inför lagen och konkurrens på lika villkor.

Till för något år sedan var det många svenska åkeriföretag som skaffade miljöanpassade fordon, till allas belåtenhet. Givetvis var det inga kontantaffärer, utan innebar en stor skuldsättning för de åkare som satsade. Efter den satsningen bröt helvetet ut och våg efter våg av öststatsbilar dök upp i Sverige samtidigt som  flera svenska åkerier satte öststatschaufförer i sina bilar.

Svenska seriösa åkerier har kollektivavtal för sina anställda eller hängavtal. Något som är bindande för båda parter. Då inträffar inte så sällan följande.
Ett svenskt åkeri har ettårsavtal med en ett transportköpande företag. Under avtalstiden uppvaktas det transportköpande företaget och speditörer av prisdumpande transportörer med utländsk personal. Vid nästa upphandling är då det helsvenska åkeriet för dyrt och får svaret på sitt anbud att de bör byta personal.
Är det verkligen det som menas med en sund konkurrens och trygghet för svenska arbetare?

Nu börjar en utpressning. Om ett åkeri, stort som litet, skulle gripa efter det sista halmstrået, det vill säga ersätta de svenska chaufförerna med chaufförer från östeuropeiska bemanningsföretag, för att slippa gå i konkurs – visar det sig inte vara möjligt.
Kollektivavtalet säger, med rätta, att en anställda som är uppsagd har företräde till en anställning inom ett år. Detta gör svenska arbetsplatser försvarslösa i konkurrensen och tvingas i konkurs med lagens hjälp.

Tack var politikernas inkompetens har det blivit en lucka i lagen som ger utländsk billig arbetskraft fri tillgång att kunna rasera hela den svenska arbetsmarknaden. I de fall det prövats i svenska domstolar har lagen inte gynnat de svenska företagen.
Fredrik Reinfeldt ordar vitt och brett om att det är vår skyldighet att hjälpa de baltiska länderna, med mera. Samtidigt pratar många andra politiker om att de ska titta och se över bestämmelserna, men att det kan ta tid.

Det hela är faktiskt motbjudande och man både häpnar och äcklas över deras misstag, att rasera det svenska näringslivet.
Konkurrensen skulle vara lika mellan EU:s medlemsländer, men frågan är om ett svenskt åkeri kan få transportuppdrag till – och i – östländerna?
Om de kan ta transportuppdrag från oss, vilka förutsättningar har då vi att ta uppdrag till dem?

Sedan kan man bara se vilka åkerier i Sverige, stora som små, som använder sig av bemanningsföretag.
Andemeningen med fackföreningarna har varit att trygga arbetena, trygga anställningarna och skapa ett lönesystem som ska ge medlemmarna en lönenivå som tryggar värdiga levnadsförhålladen. Med försäkringar och en grund för pension, samt att kunna hävda sin rätt att ha sin anställning kvar. Detta skapades av de aktiva i fackföreningarna och betalande medlemmar.

Allt detta är nu totalt raserat! Politikerna har bjudit in till dukat bord där de kan brandskatta allt som byggts upp. Frågan är vad medlemmarna idag betalar för när hela arbetarrörelsen är satt ur spel!
Vore det inte lämplig att samarbeta med fackföreningsrörelser i andra EU-länder som upplever samma process som pågår i vårt land?

Jag avslutar med en uppmaning och vädjan till alla arbetare, snickare som chaufförer, i de nordiska länderna att tvinga fram våra politiker ur deras gömställen och konfrontera dem med den verklighet som deras begåvning och kunskap bara har ytlig bekantskap med.
För så fruktansvärt dum kan inte ens en politiker vara, att de tror att vi har röstat för och betalat för dessa illgärningar.
Upp till kamp – igen!
 
GB