När jag vid en ålder av 17 år fick min första fasta anställning som brevbärare på posten i Sarpsborg, hade jag också mitt första möte med facket.
”Tormod, kom här”, ropade förmannen redan under min första arbetsdag.

När jag kom in på hans kontor fick jag order om att underteckna ett dokument. ”Vad är det?”, försökte jag fråga.
”Det ska du bara skita i”, blev svaret. Ung och lättskrämd skrev jag under.

När det var gjort reste sig förmannen upp bakom skrivbordet, tog min hand och sade med högtidlig röst: ”Välkommen till facket, min pojke”.
Valet var med andra ord inte mitt, skulle jag jobba där, var det bara att gå med i gemenskapen. Det låter kanske kommunistiskt, men här talar vi om enkla fakta. Köttvikt är viktigt om man ska få genomslagskraft i sina krav.

Idag 32 år senare, tänker jag ofta på mitt inträde i den fackliga rörelsen. Inte minst undrar jag över varför det är så få yrkesförare som idag är medlemmar i en fackförening.

Tja, det är en sanning med modifikation. Bussförarna är i stort sett organiserade (det är därför de har till exempel kollektivavtal och friveckor), medan lastbilschaufförer i allmänhet inte är det.

Istället för att gå med i en av de etablerade fackföreningarna, väljer de att stå utanför, eller i bästa fall att skriva in sig i en eller annan Facebook-grupp. Hallå, varför är det så? Tror du verkligen att du är starkare på egen hand än om du är medlem i en facklig gemenskap?

Det är möjligt att fackföreningarna Norsk Transportarbeiderforbund och Yrkestrafikkforbundet inte har gjort sig tillräckligt attraktiva för lastbilschaufförer. Sett ur min synvinkel är det så. Det räcker inte med att stå på en mässa eller tre och dela ut tråkiga broschyrer och äpplen, för att under tiden prata om att man kan erbjuda medlemmarna billiga hemförsäkringar.

Okej, det här kan verka lite nonchalant formulerat, men det så som många uppfattar dessa organisationer. Inte minst i kölvattnet av den uppmärksamhet som det olagliga cabotaget har fått i år.

Utan blygsamhet vågar jag säga att vi på den norska lastbilstidningen TransportMagasinet är den som stått på toppen av barrikaderna i dessa fall. Men vi har inte fått en enda reaktion från de två ovan nämnda organisationerna. Det är otroligt!

Tror en lastbilschaufför egentligen mer på att engagera sig i organisationer, klubbar och FB-grupper som Sjåførenes Krav, TIA, Norsk Yrkessjåfør Allianse, eller vad de nu heter allihop, än att gå med i ett fackförbund? Tror de verkligen att till exempel TIA är de som kommer att sätta agendan när det gäller rastplatser, eller att Sjåførenes Krav klara av att få EU-politikerna att ändra lagstiftningen om cabotage och kör- och vilotider? Det är möjligt jag ”svär i kyrkan” nu, men tyvärr tror inte jag på det. Inte minst efter att ha följt den pajkastning som pågår mellan några av dessa organisationer här i Norge.

Nej, du behöver inte vara medlem för att ta del av pajkastningen. Den pågår i offentlighetens ljus på Facebook, tyvärr. Och på samma Facebook finns också många av våra politiker, affärsmän och myndighetspersoner. För att inte tala om representanter för media, som undertecknad.
Hur vill man framställa sin yrkesgrupp? Den frågan borde många ställa sig i det här fallet.

För ska man klara av att vända den negativa trend som chaufförsyrket är inne i, få höjt statusen och få folk att förstå den viktiga uppgiften som alla yrkesförare har, hjälper det föga att prata en massa skit på Facebook.

Den norska transportsektorn, och säkert även den svenska, befinner sig enligt min mening i ödestimmen. Konkurrenssituationen är ohållbar, myndigheternas inställning till illegalt cabotage är bortom allt förnuft, och statusen på yrket är lägre än någonsin. Nu måste något göras, och det betyder inte att man ska skapa fler Facebook-grupper och därmed konkurrera ännu mer om uppmärksamheten.

Förena istället krafterna och arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål, istället för att slösa energi på att argumentera med varandra. Jag tror att de etablerade fackföreningarna nu måste komma upp på banan och visa att de är fokuserade på problemen som finns i den här branschen. Och alla icke-fackliga lastbilsförare bör ansluta sig till en fackförening med omedelbar verkan.

Jag önskar att vi kom dit hän att det första man gjorde innan man fick ett chaufförsjobb, var att skriva under ett papper och därefter välkomnas in i fackföreningen. Och man är missnöjd med hur facket arbetar, engagera dig då i deras verksamhet.

Gör något åt situationen från insidan, istället för att bara hoppa ur ”eftersom du kan få en bra hemförsäkring på annat håll”. Det räcker faktiskt inte med ett par hundra medlemmar i en eller annan grupp på Facebook för att bli hörd. Det är köttvikt som räknas!