Allt mer gods flyttas över till utländska lastbärare, som dessutom kör för mindre än halva kostnaden jämfört med ett svenskt ekipage.
En stor del av godset körs i transporter som saknar tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik. Det förekommer slavliknande villkor för förare från tidigare öststater.
Det senaste exemplet som fick stora rubriker var de bulgariska förarna som körde åt Volvo. De arbetade 80 timmar i veckan för 1 000 kronor i månaden + 10 600 kronor i traktamente. Förarna hade en dag ledigt per månad.
Hela upplägget strider mot lagstiftningen vad gäller arbetstider, dessutom torde det vara uppenbart att dessa förare inte är särskilt trafiksäkra efter dessa arbetspass.
Förartillstånd saknas för en stor grupp av förare.
Polisens statistik talar sitt tydliga språk vad gäller dieselstölder. Bränsle som sannolikt säljs vidare till utländska förarkollegor.
Stölder ur fordon är numera vardagsmat och det förekommer även stölder av hela fordon.
Försäljningen av smuggelsprit har tagit sådana proportioner att föräldrar och busschaufförer i Göteborg skriver desperata insändare i lokalpressen. Ungdomar reser med Grön Express till Stig Center för att handla stora mängder sprit. Det är förare från tidigare öststater som säljer spriten och polisen tycks stå handfallen inför problemet.
Det är även känt att det kommer leveranser av mat, sprit och bränsle till de stora uppställningsplatserna runt om i landet.
I den här situationen ska svenska åkeriägare bedriva företagande – vilket är en omöjlighet.
Hur ska de svenska åkerierna klara konkurrensen när enbart skatter och avgifter till staten är högre per mil, än det pris som en ”svartåkare” tar ut i total milkostnad?
Det krävs inte några större utredningar för att se svårigheten att utveckla kombitrafiken mellan lastbil och järnväg.
Hur lång tid skall det ta innan problemställningen når hela vägen fram?
Thomas Morell
Regionchef, Sveriges Åkeriföretag Skaraborg