En enkel bakgrund: Jag har varit i tjänst hos en åkare sedan den 24 oktober i år. Min arbetsuppgift var att köra ett link-ekipage för ett danskt företag, med utgångspunkt från Åstorp.

Arbetet innebar långa dagar och jag fick ett muntligt schema som byggde på ett tvåchaufförssystem. Vi jobbade onsdag till tisdag, varannan vecka, med lediga lördagar och söndagar.

Jag körde en slinga på rutten Åstorp – Helsingborg – Fågelmara – Åstorp, en rundtur på ca 50 mil.
Jag blev lovad avtalsenlig timlön, med allt vad det innebär. De andra nattchaufförerna som körde Helsingborg – Borlänge – ?? – Helsingborg, avlönades med milersättning, vilket jag direkt ratade. Det är ju inte lagligt.

Redan här borde jag förstås dragit åt mig öronen. Men jag hade ett par månaders arbetslöshet bakom mig, så ekonomin var inte den bästa.
Och man är sig själv närmast, så varför inte prova, tänkte jag och hoppade helt sonika på båten.

Jag trivdes bra med jobbet. Det fanns ett och annat att reta sig på. Mina nattkolleger var till exempel lite av ”landsvägscowboys”, som ofta berättade hur de fick köra med endast några ynka timmars sömn. En av dem som jag hade svårast för, hade kört 1 800 mil på en månad och tjänat hur mycket pengar som helst.
Det påtalade även chefen ett flertal gånger, med beundran i rösten. Själv tyckte jag att det var idiotiskt, för jag insåg hur olagligt det var.

Men lösningen att kunna köra som kollegan gjorde, var att det fanns några extra förarkort i bilen – och det utnyttjades maximalt!

Detta med extrakorten försökte företaget även få med mig på. Först genom att erbjuda hjälp med att tömma korten. Förarkorten ska ju enligt lag tömmas var 28:e dag och då var det ju naturligt att även mitt förarkort låg i lastbilen, för att alla skulle tömmas samtidigt. Smidigt och bra!

Men jag nekade till den ”lösningen”. Förarkortet är mitt personliga och jag kan inte köra den andra bilen om jag inte har det med mig, trots att den andra är en ”bladbil”, förklarade jag.
Jag fick då höra att jag var både paragrafryttare och okamratlig. Tror även att ordet egoist användes.

Det hela utvecklades så småningom till en rejäl dispyt för ett par veckor sedan då denne, samma nattchaufför, bytte av mig en kväll i Åstorp. Han ifrågasatte återigen varför jag hade tagit ur mitt kort ur skrivaren. Det skulle han köra på ner till Helsingborg för att sedan kunna klara sin körtid till Borlänge.

Bråket var ett faktum och jag tillbads fara åt helvete och aldrig mer visa mig för honom.
Trevlig kille den där? Nu var jag dock fast bestämd att hitta ett nytt jobb, omgående!

Jag tog ett allvarligt samtal med chefen, där jag tydligt förklarade att jag inte tänker hålla på med en massa olagligheter såsom att låta andra använda mitt förarkort. Jag sa även upp mig den gången på stående fot om detta skulle vara praxis i framtiden.
Då bekräftar chefen för mig att jag hade handlat helt rätt, och att han inte ville att jag skulle sluta. Jag kände mig nöjd och lät därför saken bero.
Nu i efterhand inser jag ju, att det chefen gjorde var att ”stoppa huvudet i sanden”…

Nu åter till det sms som jag nämnde i början. Men först vill jag redogöra lite kortfattat för ett par saker som har betydelse i det här fallet:

Min slinga hade nu ändrats såtillvida att rutten nu skulle gå Åstorp – Malmö istället för Åstorp – Helsingborg, och det betyder ytterligare två timmars körtid varje dag. Den normala slingan klarade jag på cirka sju timmars körtid, men efter ändringen blev det helt plötsligt nio timmar, vilket är som bekant ”maxad” normal körtid.

Just den här dagen skulle prompt en pall, som var ”dödsviktig”, följa med och levereras i Kalmar. Och det är ytterligare cirka en timmes körväg från Fågelmara, där slingan normalt vänder. Och det kan ju varje normalt begåvad individ inse, att nio timmar plus två timmar blir elva timmar. Det vill säga en timme mer än vad lagen medger. Och att lägga mig och sova i Kalmar för en enda palls skull, det ville jag inte göra.

Min ”motvilja” förklarade jag vänligt i ett röstsamtal för min chef, som blev förargad och påpekade att det fanns ett extrakort i bilen. Det var ju bara att använda det, så kom jag hem, menade han.

Jag förklarade för honom vilken tunn is han var ute på och att jag inte var intresserad av att fuska för att pallen skulle nå sitt mål. Och ännu mindre lägga en dygnsvila för att kunna köra hem. En dygnsvila som han så klart skulle få redovisad som arbetstid på min lönelapp.
Då fick jag höra att jag var en ”Jäkla paragrafryttare” och ”Jag fixar så du slipper pallen”, sedan lade han luren i örat på mig.

Därefter tänkte jag inte mer på någon pall och fullföljde mina ordinarie arbetsuppgifter, det vill säga att jag körde min slinga.
På vägen hem kom det ett sms från trafikplaneringen i Danmark. De skrev att lasset skulle lossas i Malmö på måndagsmorgonen kl 8 och att vi skulle ha med oss två pallar från lagret i Åstorp till Landskrona.

Detta sms vidarebefordrade jag till min chef, med tillägget att ”som du vet kan jag inte lossa detta, eftersom jag har fått beviljad ledighet muntligt från dig då vi ska fira jul i Småland och åker på Söndagskväll”.

Min ledighet hade vi diskuterat några dagar innan, och chefen hade godkänt det då alla hans bilar skulle stå still just måndagen den 23 december.
Efter många om och men, insåg nog chefen vad han faktiskt hade lovat – och gav med sig.

Jag erbjöd mig däremot att slänga på extrapallarna bak i trailern så de slapp det på måndagen.

Och då fick jag det sms som jag inledningsvis berättade om. Så här skrev chefen:

”Du behöver inte ta tag i ett skit, det sköter jag själv, du kan bara ta dina tillhörigheter i bilen o köra förbi under helgen till lastbilen o lägga dina arbetskläder innan du far till Småland så är jag nöjd god jul o hälsa familjen”

Här insåg jag att jag jobbade för ett åkeri som inte är ett dugg bättre än de som utnyttjar utländska ”F-skattare”, en åkare som uppenbart struntar i etik och god företagsverksamhet.
Samtidigt öppnade sig en hel värld av möjligheter att skipa rättvisa mot hans handlande.

Jag har läst igenom LAS, lagen om anställningsskydd, och där funnit ett 15-tal solklara punkter som han har brutit mot. Samt att min timlön är fel på flertalet punkter.
Alla sms är sparade och även utskrivna.

Dessutom retar jag mig på att han blandade in min familj och hans sarkastiska sätt att önska mig ”god jul”. Detta bevisar ju bara att han ville skada mig genom att fördärva min jul, ett grovt övertramp på min personliga integritet helt enkelt.
Jag kommer nu att gå vidare med alltihop. Jag ska kontakta Transport och diskutera med dem.

Vi svenska chaufförer måste stå upp för vår rätt, och då menar jag inte att vi ska sitta och knyta näven vid ett fikabord.
Det är i verkliga livet vi kan få till en förändring – och numera har jag lärt mig ett flertal saker. Dels att lita på magkänslan. Låter det för bra för att vara sant, då är det sannolikt också det! Samt att allt ont på något sätt måste ”förgöras”, alltså bort från marknaden.

Det är i dagens läge tydligen hur lätt som helst att gömma sig bakom en vacker fasad som svensk åkare. Och vi arbetstagare är nog generellt livrädda för att åberopa våra rättigheter. Men vad finns egentligen att förlora?

En tvist mot en åkare som uppträder som en skitstövel, det är väl inget att skämmas för inför en ny arbetsgivare?
Drar en åkare åt sig öronen för det, finns det förmodligen orent mjöl även i hans påse.

Just nu sitter jag och formulerar ett väldigt formellt och syrligt sms till min före detta chef, där jag förklarar lite om LAS, och hans felaktiga sätt att beräkna lönen. Sms:et kommer så klart att avslutas med ”God jul, och hälsa familjen!”?

Feedback på den här artikeln, tips om nya seriösa jobb och liknade, tas tacksamt emot. Skickas med fördel till mig personligen på Peppe@barnaltsweden.se eller till Proffs-redaktionen!

Tack för att just du tog dig tid att läsa!
Per Petersson