Ett av mina medlemsföretag drabbades i våras av skada på sitt släp i samband med att ekipaget passerar ett brunnslock.
Fordonets tyngd (Tung lastbil med släp) i kombination med ett skadat/slitet brunnslock i vägbanan resulterar att brunnslocket hoppar upp och slår sönder däck, fälg och bromsok. Skadan är relativt kostsam att åtgärda och därför anmäls detta till Trafikverket för ersättningsanspråk.
Resultatet? Jo, ett kortfattat brev där Trafikverket avsäger sig alla former av ansvar för den uppkomna skadan. Trafikverket anser sig inte brustit i ansvar!
På den skadeanmälan som åkeriet skickade in till Trafikverket uppgavs ett vittne som kunde styrka händelseförloppet, men detta vittne kontaktades aldrig av Trafikverket innan beslut togs om att icke bifalla skadeståndsanspråket.
Jag kan förstå varför Trafikverket valde att inte kontakta vittnet eftersom den aktuella vägsträckan under lång tid varit föremål för kritik från de boende utmed sträckningen. Även den lokala pressen har haft artiklar om vägens usla skick.
Det kan nämnas att brunnslocket vid ett tidigare tillfälle hoppade upp i samband med att en buss passerade. Vid det tillfället gick en familj med barnvagn strax intill, lyckligtvis utan att träffas.
Trafikverket svarar så här: ”När ett skadeståndsanspråk riktas mot staten är det den som riktar anspråket som har att visa att skadeståndsskyldighet föreligger”.
Med andra ord, Trafikverket måste agera slarvigt för att ersättning skall utgå från staten och hela bevisbördan ligger på den som ställer skadeståndsanspråk på staten.
Då infinner sig en fråga, i vart fall hos mig – hur skall man som enskild kunna bevisa att det finns skäl att utbetala ersättning från staten, när varken vittnesuppgifter, tidigare anmälningar och tidningsartiklar är tillräckligt som bevis?
Som enskild samhällsmedborgare skall man tydligen tiga still och ”gilla läget” hur uppenbart ett bristande vägunderhåll än är – bedrövligt!
Sveriges Åkeriföretag Skaraborg
Thomas Morell, regionchef