En film som fått god spridning på nätet handlar om mig. Filmen, eller kanske snarare bildspelet, målar upp en bild av mig som lögnare vars syfte är att föra mina väljare bakom ljuset. I eftertexten står att filmen bygger på en rapport, ”SD i EU – När de tror att ingen ser”, av Susanna Kierkegaard.
Det stämmer att jag har röstat emot samtliga tre punkter som fladdrar förbi på skärmen. Inga lögner, med andra ord. Men innan jag går vidare vill jag bara som hastigast ge er en bakgrund om vem rapportförfattaren Susanna Kierkegaard är och vad hon arbetar med.
Susanna har tidigare varit praktikant samt politiskt sakkunnig hos Socialdemokraterna i Europaparlamentet i Bryssel. Om ni googlar på henne, kan ni själv läsa bland annat ledare i Aftonbladet och diverse debattartiklar som hon skrivit. Om man dessutom tittar in på hennes Facebooksida, framgår det att hon tar tydligt avstånd ifrån Sverigedemokraterna. Det får man så klart göra i en demokrati. Fast å andra sidan kommer det i konflikt med begrepp som ”opartiskhet” och ”objektivitet” när det handlar om politiska rapporter, som så klart är tänkta att uppfattas som ”sanningar”.
Susanna Kierkegaard menar att hon har gått igenom dagordningar och protokoll, läst tidningsartiklar och lyssnat på intervjuer. Hon har sammanställt röstresultat från utskott och parlament, synat ändringsförslag, motioner och betänkanden – och läst inlägg i plenum såväl som i sociala medier. Bra – det har jag också gjort!
Att endast berätta om hur en viss parlamentariker röstat efter en specifik frågeformulering blir sällan rättvisande. Frågorna är komplexa och är ofta inte fristående från varandra. Att rösta nej i en fråga som vid en första anblick borde ha varit en självklar ja-fråga, har alltid en förklaring.
Att rösta i parlamentet är alltså inte som att rösta på en låt i Eurovision Song Contest där du antingen gillar låten eller inte.
Att berätta hur en parlamentariker har röstat, utan att därefter fråga vederbörande om varför denne röstat som den gjorde, kan faktiskt tjäna rapportförfattarens egna syften. Hon ljuger inte per definition, men har å andra sidan inte heller berättat hela sanningen. Därför tänkte jag hjälpa till genom att fylla i det som saknas i rapporten.
I början av den film jag inledde med att berätta om, förklarar man att jag har suttit i parlamentet i fem år och att jag har varit med i arbetet med att ta fram det så kallade mobilitetspaketet. Det stämmer. Ska vi vara helt uppriktiga så är det faktiskt jag som är anledningen till att ordet ”cabotage” fastnade på de flestas läppar i parlamentet från allra första början under den mandatperiod som nu lider mot sitt slut.
I det fallet låg Socialdemokraterna ohjälpligt efter och det var först efter att Jens Nilsson (S), som tyvärr gick bort förra våren, började prata med mig som Socialdemokraterna fick grepp om frågan. Och som därefter gjorde ett alldeles förträffligt arbete med mobilitetspaketet, till stor del i samverkan med mig.
Lite längre in i filmen visas citatet ”Ökad vila efter 4,5 timmes körning från 45 min till en timme”, med stämpeln ”röstat emot”. Det stämmer att jag röstade emot. Men varför?
Jo, jag anser efter 30 år bakom ratten att 45 minuter är en tillräckligt lång rast att lagstifta om. Lagen kräver å andra sidan inte att föraren därefter måste köra vidare, det är upp till denne att avgöra. Men många förare är sannolikt angelägna om att komma vidare. Och eftersom man inom till exempel industriföretagen ofta har endast 30 minuters lunchrast, kan jag inte se någon rimlig anledning till varför en chaufför skulle behöva dubbel så lång tid.
Nästa förslag som man berättar om i filmen handlar om att ”minska antalet timmar en chaufför får köra per dag, vecka och på två veckor”. Återigen med stämpeln ”röstat emot”.
Ännu en gång lutar jag mig mot min erfarenhet som säger att vi chaufförer ofta är beredda – och kapabla – att arbeta längre pass, i synnerhet om vi befinner oss ute på traden och antingen vill komma hem eller fram till vår destination.
Det tredje förslaget som man tar upp handlar om att ”öka chaufförernas vanliga rasttid från 15 till 30 minuter”. Varför röstade jag emot det?
Med risk för att låta som en trasig grammofonskiva så handlar det återigen om relevans och nytta med förslaget. Vad skulle bli bättre av att ändra? Behöver man gå på toaletten eller hämta en kopp kaffe på vägkrogen (eller värma en kopp i lastbilen) så gör man ju det oavsett.
Jag kan förstå att chaufförernas verklighet är oerhört främmande för Susanna Kierkegaard och gänget som klippt ihop filmen. Möjligtvis är raster och ledig tid det som dessa människor eftersträvar och sätter stort värde på. Men att ha onödigt mycket fritid i en lastbilshytt är enligt min uppfattning inte chaufförernas högsta önskan.
Avslutningsvis vill jag nämna att jag även röstade emot förslaget till det nya utstationeringsdirektivet. Det tog man aldrig upp i filmen, vilket kan bero på att jag anser att det ska gälla från dag ett och inte från dag tre som förslaget innebar.
Likaså sade man inte heller att jag röstade emot förbud mot helgvila i hytten. Anledningen till det är helt enkelt att vi idag inte har någon infrastruktur som medger att vi som chaufförer kan stanna utanför ett boende för att hålla helgvila. Risken att mindre nogräknade transportörer tvingar sina chaufförer att sova i tält är överhängande. Om chauffören skulle strunta i tältet och ändå bo i hytten så kan vem som helst räkna ut att det återigen blir chauffören som drar det kortaste strået och som får ta upp plånboken.
Det kan ju som sagt finnas anledningar till att inte berätta allt i de ”sanningar” som man presenterar. Var det någon som pratade om att vilseleda ”när de tror att ingen ser”?
Peter Lundgren
Europaparlamentariker, SD