Den europeiska åkeribranschen har alltför länge präglats av konkurrens på oschyssta villkor, något som också drabbar oss i Sverige. Ett grundläggande problem är att många företag har ersatt fast arbetskraft med förare med lägre löner och sämre arbetsförhållanden. Alla vet att det kryllar av lastbilar på svenska vägar som inte uppfyller våra miljö- och säkerhetskrav och där förarna kör för några tior i timmen

Detta sker trots att vi i Sverige är rätt överens från vänster till höger om att det här inte är något vi vill ha. Det går inte en dag utan att infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) upprepar att det ska vara ordning och reda på svenska vägar. Han har också med viss framgång förhandlat om EU:s så kallade mobilitetspaket och verkat för hårdare krav kring utstationering, cabotagekörningar, kör- och vilotider och digitala färdskrivare. Gott så, men varför sitter vi här – i slutet av 2019 – fortfarande med en åkerimarknad med social dumpning?

I grunden handlar det om att vi har en inre marknad i EU där företag och arbetare ska kunna konkurrera på lika villkor. Det är en god idé, men när kollektivavtal är standard i ett land är de inte det i ett annat, när vi har höga miljöambitioner i ett land struntar man i global uppvärmning och lokal luftkvalité i det i ett annat. Vi har helt enkelt väldigt olika förutsättningar i Europa.

Kan vi göra något åt detta? Att stärka mobilitetspaketet är bra, men dessvärre inte mer än plåster på såren på en redan blödande patient. Det är inte förrän vi har en grundläggande princip om alltid respektera värdlandets villkor (i vårt fall Sverige) och att alltid höja de lägsta nivåerna vi kan komma någonstans. Det vore att i grunden utmana EU:s heliga inre marknad, och det är precis vad som vi behöver göra.

Gärna gemensam marknad men inte till priset av dumpade löner och miljöambitioner.

Det finns en aspekt till i detta. Jag upptäckte det när jag beställde en bok på nätet. ”Fri frakt” stod det. Vad bussigt, tänkte jag och gjorde min beställning. Men vem har egentligen betalat priset för gratisfrakten? Det kan vara lastbilschaffisen som inte får en schysst lön, hederliga åkerier som vill följa lagar och regler, medtrafikanterna som utsätts för stor risk av lastbilar som inte uppfyller säkerhetskraven och miljön som utsätts för större utsläpp än nödvändigt.

Nu säger Tomas Eneroth att kontrollerna av yrkestrafiken ska utredas. Det är förstås välkommet, men det går ändå inte att komma ifrån att detta är ännu en utredning som regeringen kan stapla vid sidan av det redan talrika antalet av andra utredningar. Var vi inte redan fullt införstådda med de omfattande problemen inom yrkestrafiken redan 2014, då S/MP-regeringen tillträdde? Jo, visst var det så. Och Eneroths utredning blir inte klar förrän i mars 2021. Därpå följer en lång period av lagstiftningsarbete. Hur många schyssta åkerier kommer att ha tvingats av banan fram tills dess?

För regeringen har alla möjligheter att agera här och nu. Se till att det blir verkstad av de s k cabotagemiljonerna för kontroll av lastbilstrafiken. Utfärda ytterligare 100 miljoner kronor om det skulle behövas (och det gör det). Se till att polismyndigheten gör det kontrollarbete de ska ute på våra vägar. Inför transportörsansvar på riktigt för de som köper transporter.

Ställ krav i alla led i offentlig upphandling. Inför vägslitageavgift både för minskade utsläpp, men också bättre kontroll av alla transporter. Kort och gott; avskaffa ”fri frakt”.

Sist men inte minst, driv fall direkt mot EU. Den svenska modellen måste vara viktigare än EUs inre marknad. Det är vad vi gör här och nu som gör skillnad för svenska lastbilschaffisar och den miljö som vi alla vill värna om.

Jens Holm (V)
Ordförande i riksdagens trafikutskott