COP26 i Glasgow beskrivs i efterhand som ett halvt misslyckande. Det lades inte tillräcklig kraft och tillräckliga resurser bakom det som faktiskt behöver göras för att uppnå det mål som världen alltjämt är överens om – att hålla temperaturökningarna under 1,5 grader.

Därför är det väldigt positivt att Magdalena Andersson i sin första regeringsförklaring meddelade att klimatomställningen av ekonomin är ett av tre prioriterade områden för hennes regering:
”Att driva på den gröna industriella revolutionen med investeringar i hela landet. Så minskas utsläppen, och så hamnar framtidens jobb i Sverige.”

Konkret betyder detta att industrin ska fortsätta vara en central del av den svenska ekonomin, men att den behöver hjälp för att ställa om och sänka sina fossila utsläpp. I det sammanhanget kommer fossilfri vätgas att spela en nyckelroll, framförallt för stålindustrin, kemiindustrin och för tunga transporter såsom sjöfarten och flyget. Våra företag har redan idag ett stort antal projekt i startskede och vi står redo att fortsätta investera i vätgasen.

Vi tror på Sverige som en framtida vätgasnation; här finns industrier i framkant, här finns konkurrenskraftig fossilfri el och här finns en stark uppslutning krig målen om fossilfrihet.

Det är därför glädjande att Sverige nu har tagit fram en vätgasstrategi. Förra veckan presenterade Energimyndigheten ”Förslag till nationell strategi för fossilfri vätgas” där man sätter upp ett mål om 5 GW fossilfri vätgaskapacitet till 2030, och ytterligare 10 GW till 2045. Detta skulle kräva mellan 60 och 126 TWh i ökad elanvändning, och leda till utsläppsminskningar på mellan 15 och 30 procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp.

Det är en ambitiös strategi med tydliga mål där Sveriges konkurrenskraftiga fossilfria elmix lyfts fram som möjliggörare för att nå viktiga klimatmål. Tyvärr står denna strategi i tydlig konflikt med EU-kommissionens syn på hur vätgasen ska utvecklas. EU-kommissionens förväntade lagstiftning inom området, till exempel i förnybarhetsdirektivet, ställer nämligen långtgående krav på att vätgastillverkningen måste använda el från enbart ny tillkommande förnybar elproduktion om den ska säljas som förnybar eller så kallad grön vätgas.

I första hand med en fysisk direktkoppling mellan elproduktionsanläggningen och vätgaselektrolysören och i andra hand med att antal tekniskt komplicerade villkor om man istället ska ta elen från elnätet. Några av dessa villkor är att elen måste produceras inom samma timme, och geografiskt inom samma elprisområde som vätgasen produceras.

Det här gynnar länder som släpar efter med att ställa om sin elproduktion eftersom länder som Sverige, som sedan flera decennier har en näst intill fossilfri elmix, inte kan utnyttja sin fossilfria konkurrensfördel utan får samma utgångspunkt som helt fossilberoende länder. Det gynnar också länder som valt att inte dela upp landet i elprisområden och missgynnar länder som Sverige som tvärtom motvilligt har accepterat elprisområdena.

Det svensk och europeisk vätgasutveckling behöver är enkla och pragmatiska regelverk som snabbt får fart på utvecklingen mot ett vätgassamhälle och som fokuserar på det övergripande målet om utsläppsminskningar. Dessa typer av byråkratiska detaljstyrda och teknikspecifika regelverk riskerar att bli ett allvarligt hot mot den vätgasutveckling som vi så desperat behöver.

Även om tiden är knapp finns det fortfarande möjlighet att stoppa dessa skadliga regleringar. Just nu cirkulerar en läckt version av en så kallad delegerad akt som innehåller dessa detaljregler och som kan beslutas av EU-kommissionen redan innan jul. Sverige måste agera kraftfullt i Bryssel för att motverka detta förslag. Det blir en viktig uppgift för den nya energiministern Khashayar Farmanbar.

Även om EU-kommissionens nuvarande inriktning är det största hotet för en snabb vätgasutveckling i Sverige, så är inte heller Energimyndighetens förslag till vätgasstrategi helt utan fel och brister. Tyvärr har man inte tagit sig an uppgiften att föreslå ekonomiska styrmedel för att kunna förverkliga strategins målsättningar. Man stannar vid att säga att det finns behov av ekonomiska incitament.

För även om både Industriklivet och gröna kreditgarantier hjälper till att få de initiala investeringarna på plats så ger det inte tillräcklig trygghet för att hantera den löpande merkostnaden för fossilfri vätgas. Vi ser därför gärna att regeringen skyndsamt ger ett tilläggsuppdrag till Energimyndigheten att undersöka styrmedel som Carbon Contracts for Difference (CCfD) där användarna får stöd för merkostnaden för att byta från fossil till fossilfri vätgas.

Kostnadsgapet till de fossila alternativen är idag så stort att marknaden inte klarar av att svälja merkostnaden. Och utan konkurrenskraft kommer vi inte att kunna förverkliga den gröna industriella revolution som statsministern talar om. Vilka styrmedel man än väljer så måste de såklart ha marknadsmässiga principer och minska i takt med att den tekniska utvecklingen driver ner kostnaderna.

Industrin och energisektorn stor nu redo att bokstavligen sätta spaden i marken. Men om de ska bli verklighet måste regelverken och stödsystemen hänga ihop hela vägen från Bryssel till Stockholm. Nu är det dags att visa omvärlden att Sverige menar allvar med ambitionen att bli världens första fossilfria välfärdsnation.

Johan Svenningsson, vd Uniper Sverige
Per Langer, vd Fortum Sverige

Debattartikeln publicerades först på Dagens Industris debattsida den 8 december.