Gemene man är medvetna om att risken att skadas och dö i trafiken är betydligt större än att bli skjuten vilket exempelvis gör att det är vanligare att säga ”kör försiktigt!” än att framföra ”ta det försiktigt så att du inte blir skjuten”.
Många av de dödade och skadade i trafiken går att betrakta som brottsoffer eftersom händelsen ofta orsakats av att någon begått ett brott. Polisen prioriterar och organiserar dock inte arbetet med trafikfrågor på ett sätt som vore önskvärt ur ett medborgar- och samhällsperspektiv vilket bland annat medför osund konkurrens inom transportnäringen. Åkerier som är måna om att följa lagar och regler när de bedriver sin näringsverksamhet hamnar i underläge gentemot de företagare som bryter mot regelverken.
Polisen liksom många organisationer i offentlig sektor har begränsade resurser i förhållande till vad dessa organisationer förväntas prestera. Det blir därför extra viktigt att resurserna används på ett väl avvägt sätt. Polisledningen får stort genomslag för ståndpunkten att det behövs extra medel till polisen, men få frågor ställs kring hur polisen förvaltar existerande medel. Det får allvarliga konsekvenser.
Aktivitetsgraden vad gäller polisens reaktiva och förebyggande arbete inom trafikområdet är mycket låg trots att trafikfrågor är ett angeläget brottsproblem – både vad gäller människors trygghet och döds- och skadeutfall på grund av brottslig gärning liksom att förebygga osund konkurrens i transportnäringen. När det gäller den tragiska utvecklingen vad gäller skjutningar är Polismyndigheten noga med att klargöra att andra aktörer har en stor del i denna utveckling. När det däremot gäller den positiva utvecklingen vad gäller antal dödade och skadade i trafiken det senaste decennierna verkar polisledningen inte alls sett det som viktigt att betona att det framförallt beror på andra förhållanden såsom säkrare fordon och vägar än polisens agerande.
De senaste två åren har den positiva trenden vad gäller antalet skadade och döda i trafiken brutits. Trafikverket har pekat på att omfattningen av polisens trafikövervakning har gjort att upptäcktsrisken har minskat, vilket har en väsentlig betydelse för regelefterlevnaden och möjligheterna att nå uppställda målsättningar och visioner. Polisen har inte alls tagit till sig av den omfattande kritiken mot deras trafiksäkerhetsarbete.
Polisen skyller ofta på de många skjutningarna och sprängningarna när resursfördelning ifrågasätts och problem inom polisen uppmärksammas. Det finns dock skäl att vara medveten om att exempelvis den uppmärksammade kraftsamling polisen gick ut med att man genomförde med anledning av den pågående våldsvågen i Stockholm, endast omfattade en halv promille av polisens anställda. De som arbetar med grova brott har framfört att problemen med att lösa och hantera skjutningar främst inte beror på polisens resurser utan sättet att organisera verksamheten – en kritik polisledningen sett som viktig att vifta bort.
År 1975 var antalet trafikpoliser drygt 1 400. Trots att poliskåren har ökat med mer än tio procent sedan dess, var antal trafikpoliser år 2020 nere på under 300 samtidigt som antal körda kilometer i Sverige per år fördubblats under denna period.
Sättet att organisera trafiksäkerhetsarbetet har inte bara inneburit att polisens förmåga har försämrats för att bland annat möta det ökande antalet transporter och med den fuskarna. Det har också gjort att polisens handlingsfrihet och möjlighet att hantera grova brott har minskat.
Sannolikheten att trafikpoliser involveras i arbetet mot individer som ägnar sig åt grov organiserad brottslighet är hög eftersom de ofta utmärker sig i trafiken. En kraftig minskning av antalet trafikpoliserna har påverkat denna förmåga.
Likaså har en tidigare stor kader av erfaren och tillgänglig uniformerad trafikpolispersonal för att hantera extra ordinära händelser försvunnit. Det är inte så att dessa poliser har övergått till andra uppdrag i yttre tjänst i uniform. De har slutat eller har olika former av arbetsuppgifter inomhus som ofta lika gärna hade kunnat utföras av civilanställd personal utan polisutbildning.
Tidigare hade poliser som kände att de började bli för gamla för att arbeta i ingripandeverksamheten större möjligheter att fortsätta arbeta i uniform i rollen som trafikpoliser där arbetstider och uppgifter bättre överensstämde med deras behov, förutsättningar och intressen. Polisledningens beslut har kraftigt försämrat dessa förutsättningar. Det är skälet till att trafikpolisen och i synnerhet yrkestrafikgrupperna ser ut som de gör idag.
Polismyndigheten försöker ofta förmedla bilden av att man är ett offer för en viss utveckling och inte att de beslut som de högsta cheferna har fattat har en del i de omfattade problem som uppstått.
En parallell till sättet att hantera trafikpolisverksamheten kan dras till att polisledningen slaktade polisens narkotikapolisverksamhet trots varningar om vilka följder det skulle få för tillväxten av den organiserade brottsligheten. Den nya organisationen som startades upp år 2015 innebar att synen på behovet av poliser med specialistkompetens tillmättes liten betydelse. En orsak till detta är polisens chefsrekrytering där det finns en bristande polisiär kompetens inom många av polisens verksamhetsfält hos de som leder polisens verksamhet. Det är ett skäl till att polisens trafiksäkerhetsarbete har utvecklats på ett så negativt sätt.
Det som framför allt gör situationen allvarlig är att verksamheten inte presenteras på ett rättvisande sätt av Polismyndigheten. Detta minskar externa aktörers inblick och hämmar utvecklingen i en eftersträvansvärd riktning. Politiker behöver ställa tydliga krav på polisens trafiksäkerhetsarbete och säkerställa att detta följs upp på ett sakligt och granskande sätt.
Stefan Holgersson, polis och forskare