Vägtransportledare som yrkesgrupp skapades 2005 när polisens roll i eskorterande av tunga, breda och långa transporter inom Sverige avreglerades till förmån för den privata marknaden. Sedan dess menar Magnus Melin på Magnus Melins Trafikservice AB i sin debattartikel att det har gått utför.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om:
1) Utbildning och avgifter för utbildningen
2) Avgifter för ärendehandläggning
3) Vägtransportledarens klädsel och utrustning
4) Utmärkning av fordon som används av vägtransportledare för eskort. Lag (2010:1569).

Vad gäller föreskrifterna har endast mindre förändringar skett gällande fordonets utrustning, i övrigt är den i huvudsak oförändrad trots att 18 år har gått och branschen under den tiden samlat på sig mycket erfarenhet och kunskap. Detta tas inte tillvara trots den obligatoriska fortbildningen vart femte år. En utbildning vars enda krav är att tillvarata deltagarnas erfarenhet och vid behov repetera praktiska moment.

Det är i sammanhanget viktig att poängtera att det i nuläget rör sig om en yrkesgrupp på cirka 600 vägtransportledare med giltiga förordnanden totalt i Sverig. Grundkraven är laglydnad och körkortsbehörighet C. Det vore önskvärt at utreda om inte CE skulle behövas då det trots allt handlar om en typ av transporter som är exceptionella i både storlek och ofta i vikt, något den som eskorterar bör ha mycket god kännedom om.

Det vi i branschen ofta ser är personer som, inte sällan i slutet av sitt arbetsliv, skaffar en utbildning till vägtransportledare utan att ens ha kört en meter lastbil. Det fanns en tid i slutet under 70-talet då C-behörigheten delades ut utan uppkörning helt enligt den tidens regler.

Min åsikt som en av tre utbildare av vägtransportledare med tillstånd av Transportstyrelsen för detta, är att det behövs en uppdatering, inte minst mot bakgrund av att det har skett en del incidenter i nutid som indikerar att det finns okunskap hos vägtransportledarna samt underlåtenhet att följa gällande lagar och föreskrifter.

I grund och botten saknas en tydlig lagstiftning som beskriver hur en vägtransportledare ska uppträda, något som finns för både ordningsvakter och poliser som i sina föreskrifter har en text som säger att dessa ska ”uppträda med förtroende och aktning”. Hade även vi haft den skrivningen skulle betydligt större krav kunna ställas på oss både gällande yrkesutövning och oss som personer. Vi har ett förordnande där polisen ger oss möjligheten (förtroende) att använda polismans tecken och ge anvisningar för trafik och därigenom påverka övriga medtrafikanter och medborgare. En vägtransportledare ikläder sig härmed rollen som myndighetsperson vilket medför ett mycket stort ansvar.

Vidare finns ingen möjlighet att framföra förslag till myndigheter eller beslutsfattare varför en sorts branschråd eller liknande vore bra att utreda eller tillsätta. Lämpligen bör Polismyndogheten, Transportstyrelsen, Trafikverket och utbildare vara delaktiga och ha en direkt koppling till lagstiftarna via exempelvis riksdagens trafikutskott eller via Transportstyrelsen.

Transportstyrelsen har inget uppdrag att utöva tillsyn över exempelvis de utbildningar som genomförs idag. Vi ser resultatet tydligt i de brister både is kunskap och ansvar som visas upp i verksamheten.

När jag gick min egen utbildning 2021 skulle den vara fyra dagar lång och innefatta 30 timmar, men utbildningen blev nära nog halverad. När jag efter att ha blivit godkänd var på väg hem kände jag att detta inte var acceptabelt.

Vi ser även mycket fusk och felaktigheter i utförandet av våra olika uppdrag. Det är allt från avsaknad av upprättad färdplan till bristfälligt agerande i samband med restriktioner och även tillfällen då vägtransportledare fattar egna beslut om ändring av restriktioner och då frångår gällande beslut från Trafikverket.

Här föreslår jag att det ska användas ett rapporteringssystem liknande det Polismyndigheten infört för ordningsvakter, Nova. Där skulle enkla parametrar som exempelvis nummer på beslut om dispens, förman för transporten och färdväg samt efter avslutad transport ska en avrapportering i Nova ske för att dokumentera eventuella incidenter som kan vara av vikt för polisen. Önskvärt vore också att samtliga myndigheter skulle kunna dela på denna data, alternativt att den kan skickas till fler mottagare om man inte samkör registren.

Ett annat problem som upplevs både från myndigheter och kollegor är utländska vägtransportledare. Det är viktigt att säkerställa dessa har tillräckliga språkkunskaper samt kunskap om svensk lagstiftning.

Inom samma område finns även problem med de sysslor som ligger utanför själva uppdraget, exempelvis vägning av ekipage, vägrekognosering och förman för transporter. Här bör det övervägas att göra dessa sysslor till specifika kompetenser med extra utbildning för att få utföra detta. Till detta bör kopplas språkförståelse samt lagstiftning. Behövs det verkligen utländska aktörer?

Jag ser även en stor risk i och med att åkerier har egna vägtransportledare anställda och som i dag utför vägning av ekipage inför dispensansökan vilket bäddar för jävsituationer och att vikter kan ”friseras” för att rendera i att få mer gynnsamma transporter både när det gäller restriktioner och färdvägar.

Vi behöver ett mer flexibelt regelverk för våra kläder som i dag är i marinblått för uniformen medan transportbranschen i övrigt går över mot svart tillsammans med det varselgula vilket gör det svårt att hitta ett bra utbud vilket i sin tur leder till att det fuskas och används felaktig klädsel.

Avslutningsvis vill jag lyfta ansvarsfrågan inom yrket vilket jag varit inne på inledningsvis och även gällande lagstiftningen. Jag vill konkretisera och säga att det rimligtvis bör finnas ett regelverk där Polisen inom ramen för RÅB (riksåklagarens föreskrifter) ska kunna lagföra vägtransportledare vid enklare brister som avsaknad av förordnande eller kopia därav, felaktigt användande av belysning, felaktig klädsel där exempelvis keps i mörkblått måste bäras även i fordonet för att det ska anses vara en korrekt uniform.

Det ska i sammanhanget sägas att det inom polisen finns en relativt liten kunskap om vår bransch, även inom trafikpolisen, vilket ytterligare stärker mitt påstående om att det finns ett stort behov av samverkan.

Magnus Melin, vägtransportledare och utbildare