Per Thomson har konstruerat ett antal extra långa och extra tunga fordonskombinationer genom åren i sin roll som transportingenjör och logistikkonsult. I dag är han pensionär och ibland extrachaufför, men även styrelseledamot i VETA som är en politiskt obunden, ideell förening med syfte att successivt öka trafiksäkerhetsmedvetandet. Thomson har riktat kritik mot 34,5-metersekipagen i Sverige.

Nyligen hemkommen från Finland där han på plats studerat deras långa ekipage, vill han dela med sig av erfarenheterna i denna debattartikel.

Han skriver: Många med mig undrar hur i helsike ska det gå att komma fram med 34,5 meter långa fordonskombinationer. Med den frågan i bakhuvudet begav jag mig iväg till grannlandet i öster för att med egna ögon konstatera hur det fungerar. I Finland man har erfarenhet av att köra med extra långa kombinationer ända sedan 2013.

Själv har jag erfarenhet av långtrailers med en totallängd på cirka 22 meter och jag vet hur de flesta av- och påfarter för motorvägar slutar eller börjar i alltför trånga rondeller.

Du som inte har kört långtrailer ska veta att en 25,25 meter kombination bestående av lastbil med släpvagn klarar dessa snäva rondeller betydligt enklare. Sämre är det för en 25,25 meters linkkombination, men visst går det med lite extra ansträngning och försiktig krypfart. Uppsikten är det svåraste, vassa kantstenar och numera också plåträcken ska undvikas. Sådant kan vara svårt att bedöma genom en högerbackspegel, särskilt när det är mörkt.

Om det någon gång för ovanlighetens skull råkar vara lite mer generöst tilltagna rondeller, är det ofta vid platser där det förekommer mera tät trafik, men då är de markerade med dubbla körfält. Sådana större rondeller skulle ju underlätta tycker man, men så är det inte eftersom man med långtrailer och linkkombinationen tvingas gränsla båda körfälten för att kunna tråckla sig igenom. Inte sällan försöker då andra trafikanter i personbilar köra om ”den långa ormen som inte tycks veta vilken körbana den ska välja”. I och för sig har ”ormen” varningsblinkers på ”men det skiter jag i för jag har ju bråttom” tycks vara en vanlig inställning bland vissa medtrafikanter i personbilar.

Nå, hur är det i Finland då. Intrycket efter två dagar och besök hos inte mindre än fem transportföretag, visar en helt annan värld. Hur kan det skilja sig så markant med infrastrukturen mellan våra länder?

Arkitekter och vägingenjörer i Finland har definitivt inte utbildats i Sverige.

I Finland är det gott om utrymme i såväl korsningar som på terminaler. Det finns oftast så gott om utrymme att man kunde docka en A-dubbelkombination utan att behöva dela kombinationen. Långt ifrån alla chaufförer klarar en sådan procedur och i de flesta fall delas sådana kombinationer. Dragbilarna hade även släpkoppling så därför rangerades ofta den bakre enheten med dragbilen utan att man behövde koppla loss dollyn från den.

Det är hög tid att införa uppgraderade svenska normer för utformning av både väg och godsterminaler om säker och rationell framkomlighet ska kunna garanteras med effektivare fordon. Dags för YKB kurser för gatuingenjörer och arkitekter kanske?