Enligt 7 § trafikbrottslagen är svaret ja om det behövs för att förebygga fortsatta trafikbrott och förverkande inte är oskäligt. Den 1 februari 1994 utvidgades tillämpningen genom en lagändring som medförde att ett dittills gällande krav på att det skulle vara uppenbart att förverkandet behövdes togs bort. I lagstiftningsärendet uttalades att den utökade förverkandemöjligheten kan komma till särskild användning vid trafiknykterhetsbrott, men även för andra allvarliga trafikbrott och vid återfall i trafikbrott av inte alltför obetydligt slag. Det nämndes också att det normalt bör kunna förutsättas att ett förverkande sker om gärningsmannen återfallit i rattfylleribrott.
Jag vill betona att ett förverkande uteslutande har ett brottsförebyggande syfte och alltså inte utgör någon form av bestraffning.
Bör tillämpas tufft
Rattfylleribrottet ett mycket allvarligt brott, som inte sällan leder till att oskyldiga människor dödas eller skadas allvarligt. I de fall någon allvarlig effekt inte uppkommer är riskerna likväl påtagliga. Min personliga uppfattning är därför att vi inom brottsbekämpningen bör göra allt för att söka eliminera riskerna för skadliga effekter så långt det någonsin går. Den tankegången leder till att 7 § trafikbrottslagen om förverkande borde tillämpas tufft gentemot rattfylleristen. Spridningseffekten av att många rattfyllerister blev av med bilen i samband med den rättsliga behandlingen skulle verka allmänpreventivt utöver den individuella brottsförebyggande verkan förverkandet fick. Men som åklagare är vi beroende av domstolarnas bedömning och då särskilt av vad Högsta domstolen (HD) prövar vara skäligt. Vi har ett ganska färskt förverkandeavgörande från HD (dom den 29 december 2006 i mål B 1419-05).
Bra och inte bra, HD
Fallet gällde en man (J) som i tingsrätten dömdes för tre fall av grovt rattfylleri och olovlig körning, som var att anse som grov, till fängelse i fyra månader. J stoppades när han körde bil till och från olika systembolagsbutiker. J hade tidigare dömts för grovt rattfylleri. När HD bedömde J:s trafikbrott konstaterade man att ett förverkande av J:s bil behövdes från trafiksäkerhetssynpunkt. HD konstaterade också att J:s uppgift om att en behandling som han gått igenom för sina alkoholproblem skulle ha avvärjt risken för fortsatt trafiknykterhetsbrott inte hade någon inverkan på den bedömningen. Så långt bra av HD, tycker jag. HD fortsatte i sina resonemang och kom in på bilens värde (80 000 kr). HD tyckte att värdet var förhållandevis högt (något som jag ställer mig frågande inför med tanke på vad en begagnad bil i brukbart skick kostar idag) men fann inte att detta värde utgjorde något hinder mot ett förverkande. Men ? och nu kommer HD:s slutliga hinder ? man gör en sammanvägning av bilens värde och J:s personliga förhållanden ( J har varit frihetsberövad för behandling samt har svag ekonomi) och så kommer HD fram till att ett förverkande är oskäligt.
Alltid tragisk bakgrund
Enligt min personliga uppfattning är HD alltför hygglig mot den enskilde rattfylleristen och visar för lite hänsyn mot det övergripande och betydligt viktigare intresset att förebygga brott i det enskilda fallet. J har ju genom sitt beteende visat en uppenbar likgiltighet för andra människors liv och säkerhet och risken för återfall synes vara högst påtaglig. Därtill kommer de frågetecken som blir naturliga vad gäller bedömningen av andra fall. Hur mycket ska krävas för att en rattfyllerists bil ska förverkas?
Det kan finnas skäl att ändra skrivningen i 7 § trafikbrottslagen så att ett fordon som använts vid återfall i brott enligt trafikbrottslagen skall förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga trafikbrott och det inte är uppenbart att ett förverkande ej erfordras eller att förverkandet är oskäligt.
Bilen är nämligen inte helig. Och värdet är tämligen normalt mer än 80 000 kronor. Och nästan alla rattfyllerister har alltid sin tragiska bakgrundshistoria. Huvudmålet måste vara att få bort rattfylleristerna från vägarna. Till varje pris.
Sven-Erik Alhem