Men lite imponerad av gåsapågens möjlighet att snabbt och smidigt ta sig fram i luften på gåsens rygg var han dock, kunde han medge. Inte minst när han varje morgon på E65, med sin Volvo från år 1989, pendlade de 4,5 milen in till jobbet i Malmö – och samma sträcka åter till Skurup när arbetsdagen var slut. Olof var en pedantisk mätingenjör som var stolt över sitt jobb men han skröt aldrig med vad han kunde åstadkomma i sitt arbete.
Omkörd av alla
Trafiken på E 65 hade blivit allt tätare med åren både på morgonen och kvällen, hade Olof märkt. Det var därför han allt oftare fick Nils Holgersson och dennes underbara resor på gåsens rygg i åtanke: kommunikationsfördelarna uppe i luften ovanför all trafikstress nere på vägbanan tyckte han var påtagliga när han satt bakom ratten i Volvon.
Olof hade lärt sig sedan barnsben att noga följa samhällets lagar och normer och det vore honom främmande att göra avsteg från sina principer när han förde befälet över sin gamla Volvo under bilens trogna färder mellan Skurup och Malmö tur och retur.
Men lite fundersam var Olof allt, eftersom han tyckte att det var en smula egendomligt att det bara syntes vara just han som höll gällande hastighetsgränser. Alla andra hade uppenbarligen byggt sig egna regelverk, som tillät betydligt högre hastigheter än dem Olof kunde komma upp i under hänvisning till sin ständiga laglydighet. Det gällde såväl personbilsförare som långtradarchaufförer. Så länge högsta tillåtna hastighet var 90 km/h blev Olof omkörd av dem alla. Och Olof såg aldrig någon polis ingripa mot alla icke laglydiga bilförare som susade förbi honom, trots att han nästan dagligen kunde läsa i tidningen att polisen kontrollerade bland annat hastigheterna också på Olofs ?egen? väg. Ja, Olof brukade lite nonchalant kalla E65 så, fastän han synnerligen väl kände till att det kunde möjligen Vägverket göra men alls inte han.
?Fy så fult tänkt?
När Olof med sin trogna Volvo nådde 110 km/h avsnittet kunde han, om han ansträngde sin blekröda Volvo knega sig långsamt förbi långtradarna utan att överskrida hastighetsgränsen. Men lätt var det inte. Olof hade läst sig till att långtradare inte fick köra så fort som de uppenbarligen gjorde. Det gällde också personbilsförarna. Konstigt, tänkte Olof, att trafikpolisen och länspolismästaren kunde acceptera sådana dagliga lagbrott utan att det görs fler polisingripanden. För det kan väl inte vara så att polisen ? i likhet med åtminstone någon välkänd motorjournalist ? innerst inne tycker att hastighetsbrott inte är några riktiga brott som stöld och rån och därför passivt låter dem bero? Eller att polisen bara stoppar fartsyndare på natten när Olof sover och inte kan se vad som sker? Så funderade Olof, ty han hade tid att tänka när han körde på i sin Volvo utan att överskrida högsta tillåtna hastighet med så mycket som en kilometer. Men nej, fy, så fult och naivt jag tänkte om polisen, sa han sedan till sig själv när han erinrade sig hur många dödade och svårt skadade det var i trafiken varje år och att dödstalen för år 2007 hade ökat. Så klart att polisen ville komma åt hastighetsbrotten, fastän det inte syntes mycket till resultat. Men konstigt var det allt, tillät Olof sig att slutligen fastställa för sig själv. Han levde minsann i ett fritt land där det var möjligt att åtminstone tänka kritiskt om en del av landets maktapparat. Kanske skulle han drista sig till att säga något också på jobbet om sina funderingar.
Bromsklossen Olof
Olof fick hålla igen för att inte låta sig negativt påverkas av sin trafikomgivning och öka hastigheten för att inte bli betraktad som en feg lantis från Skurup som utgjorde en bromskloss i trafiken. Men han tänkte på vad han lärt sig av sina föräldrar och i skolan om samhällslojalitet och om hänsyn till andra människors liv och hälsa. Och han tänkte på bränsleförbrukningen och på miljön. Och lite tänkte han också på att han hunnit bli 57 år och inte alls kände något behov av att hävda sig i trafikmiljön. Och inte hade han bråttom heller. Han hade lärt sig att alltid bege sig av i god tid för att inte riskera att komma för sent. Oavsett vart han var på väg i livet. Och livet var han rädd om, Olof från Skurup i Skåne.
Sven-Erik Alhem