Tänk om man till exempel hade varit Tiger Woods. Börjat spela golf när man var liten, märkt att man hade talang, tränat stenhårt och till slut hamnat på den absoluta toppen. Dit man strävat under många år. Förmodligen tänkt sig att då skulle man bara njuta.
Fast det är ju då det börjar blåsa.
Upp och ned
Från att ha varit underdogen som alla hejar på blir man kungen som alla längtar efter att putta ner från tronen. Så finns det heller inget mer att uppnå. Då känner man kanske att det var roligare att kämpa. Frågan är vad man gör när man inser det. De flesta verkar ju stanna kvar tills de obarmhärtigt petas undan. Till viss del har det väl med pengar att göra men jag tror att det framför allt är svårt att mentalt ställa om från den sysselsättning man ägnat en så stor del av sin tid åt och haft så stor framgång med.
Sorgligt nog blir många ihågkomna som pinsamma föredettingar som vägrar ge sig, medan det som en gång tog dem till toppen glöms bort. Bästa receptet är nog att kämpa sig upp till toppen, njuta av utsikten en kort stund och självmant kliva av medan man fortfarande är kungen och sen kunna sola sig i sin egen glans resten av livet. Som Björn Borg.
Den stora frågan
Jag har ju i och för sig ingen större anledning att fundera över detta eftersom jag fortfarande inte har hittat något område att briljera i. Fast det är ändå intressant det där med att vara bäst, vilka som blir det, hur de gör och om det är roligast att kämpa till toppen eller att vara där.
Nu är det främst i sportens värld som det finns tydliga ettor men man kan ju även tävla i exempelvis musik, skönhet och design. Transporter däremot, går det att bli bäst där?
Lasse Holm
Verksamhetschef QIII
…som för övrigt tycker att det finns något obehagligt över underbarn, typ en femåring som kan spela en komplicerad symfoni på piano och samtidigt le sött under korkskruvslockarna…