De här sanningarna har vi hört i flera år och åtminstone jag har trott på dem. Eller inte funderat tillräckligt mycket på frågan för att ifrågasätta rimligheten i påståendet.
Så kom det en dag – en för övrigt fantastisk dag som hette QIII-dagen – då en kvinna från ett stort skogsbolag satte myror i huvudet på mig angående de fulla järnvägsspåren. Skogsbolaget vill gärna frakta mer varor med tåg. Det går dock inte, får de ofta veta, för att spåren är fulla.

Fågelkvitter

Den här kvinnan köpte också läget till en början. Sen promenerade hon en kväll längs ett järnvägsspår i Dalarna där hon bor. En vacker kväll, fåglarna kvittrade, skogen doftade, frid och tystnad rådde. Just det, total tystnad från spåren. Vilket berodde på att inga tåg syntes till. Inte ett enda tåg på hela den tid hon promenerade längs rälsen, kanske en halvtimme eller trekvart.
”Har någon av er promenerat längs ett järnvägsspår någon gång?”, frågade kvinnan ut i publiken.
Många hade det.
”Upplevde ni att det var fullt på spåret?”, blev hennes följdfråga.
Nej, just det, ingen hade upplevt ett fullt tågspår.

Svårt eller inte?

På något sätt kändes som om jag trott på ett påstående lika rimligt som att jorden är platt som en pannkaka. Jag vet att frågan är mer komplicerad än så, det finns knytpunkter som kanske är fulla, singelspår där tågen inte kan mötas och gamla spårsträckor som inte tål nya tåg och så vidare. Kanske är det så att dessa problem är så stora att det blir fullt på hela linan, kanske är det så svårt och dyrt att åtgärda att det inte är någon idé att ens försöka. Eller så är det som det ser ut: ganska tomt och med problem som är relativt enkla att åtgärda.
Frågan är då varför, och vem, som vill att det ska verka fullt och svårt?

Lasse Holm
Verksamhetschef QIII
…som för övrigt funderar på vad som ger bäst utdelning inför stranden i sommar – springa eller styrketräna?