Ljuset lyser avslöjande på blek hud, otvättade fönster och kläder som plötsligt känns gamla och grå. Tittar man ordentligt på de spirande blommorna och bladen ser man att inte ens de är så vackra som man tror – själva det gröna är fint men allt runt omkring är faktiskt smutsigt, brunt och naket på ett obehagligt sätt.
Vårljuset sätter strålkastare på alla små skavanker och får dem att lysa som i neon såväl inne som ute och hos mig personligen. Det känns lite som om ”Uppdrag Granskning” bedrivs över tillvaron i största allmänhet.

Jobbig belysning

Om det känns så här bara för att solen lyser, hur är det då att bli utsatt för en mer saklig men även mer grundläggande granskning? Exempelvis ett mediedrev – det måste kännas som om att stå naken i ett strålkastarljus som dessutom fokuserar på, och förstärker, bristerna i ens fysionomi. Och därefter kablar ut dem till en fnissande, alternativt upprört muttrande, allmänhet. Bara att tänka sig att man är egen företagare som utsätts för revision känns ju jobbigt. Även om man är hederlig och har gjort sitt bästa för att följa reglerna.
Skulle Skatteverket ringa upp en dag och meddela att de ska göra en ordentlig granskning av mina deklarationer för de senaste fem åren skulle jag börja darra, trots att jag inte har fifflat.

Osäkert är säkert

Jag funderar på vad denna ljus- och granskningsskräck beror på. Är det ett generellt dåligt samvete som gnager? Dåligt självförtroende som poppar upp när avslöjande ljus riktas mot en? Eller är det bara att man är oförberedd och inte har hunnit putsa upp det som blir belyst?
Kanske.
En sak är säker: man är aldrig säker. Rätt som det är riktas någon form av strålkastarljus mot en och då gäller det att inga skavanker lyser som tussilago i dikesrenen. Det gäller även oss inom transportbranschen.

Lasse Holm
Verksamhetschef QIII
…som för övrigt känner ända in i hjärteroten att 2009 blir året då Djurgården gör århundradets uppryckning och liksom glider fram till SM-guld i fotboll…