Visst är genomslagskraften stor när fel och försummelser basuneras ut på bästa sändningstid i TV. Det blir lite mer action kring avslöjanden om till exempel mygel, när allt visas upp på en TV-skärm med avslöjande närbilder av makthavares försök till dåliga undanflykter eller bortförklaringar än när det finns ett referat eller en notis i en av JO:s mer anonyma officiella verksamhetsberättelser.

Brott på månen

Men lite orättvist mot JO är ett sådant betraktelsesätt allt. För visst kan JO – åtminstone ibland – bita till riktigt rejält. Kraftfullt så att det med all säkerhet känns in på bara skinnet för den befattningshavare mot vilken rispiskan riktas. Jag är övertygad om att en biträdande länspolismästare inom polisen norrut i landet kände av den allvarliga kritik som JO riktade mot nämnde höge polischef i ett ärende, som rörde handläggningen av polisanmälningar med mera. Bland annat gällde frågan en underlåtenhet att genast ta upp en anmälan om ett mordhot. Polisen har nämligen en principiell skyldighet att ta emot och registrera anmälningar om brott utan avseende på kvaliteten. Det är bara i rena undantagssituationer, som polisen kan vägra ta upp en anmälan om brott. Ett lysande exempel på ett godtagbart undantag från huvudregeln är om någon kommer in på en polisstation och vill anmäla en misshandel som inträffat tidigare under dagen på månen. Med dagens begränsade möjligheter att färdas till och från månen, torde en sådan anmälan med fog kunna sorteras in under begreppet uppenbart nonsens och därför inte tas upp och registreras.

Så dumt!

Den allvarliga JO-kritik som den biträdande länspolismästaren – med stort fog anser jag – fick utstå gällde det sätt på vilket han yttrade sig till JO. I Polismyndighetens yttrande skrev polischefen nämligen följande: ”NN:s (en polisman) underlåtenhet att upprätta en anmälan måste ses med viss förståelse, eftersom underlåtenheten helt måste tillskrivas målsägandens egen nonchalanta inställning till det påstådda mordhotet.”
Något så dumt skulle polischefen naturligtvis aldrig ha skrivit under på. Och det var just detta som ledde till de mest kännbara piskrappen av JO. JO skrev: ”Det är anmärkningsvärt att en biträdande länspolismästare försöker ursäkta ett åsidosättande av polisens skyldigheter med anledning av en gjord polisanmälan genom att lägga ansvaret för försummelsen på målsäganden.”

JO är åklagare

Och JO avslutade sitt ärende med ”den allvarliga kritik som ligger i det sagda”.
Och visst visade JO här att han är utrustad med kraftfulla tänder. Men samtidigt blev den mediala uppmärksamheten förhållandevis låg. Betydligt värre hade det sannolikt varit att få fadäsen uppmärksammad i ett reportage i ”Uppdrag granskning” eller ”Kalla fakta”.
JO är också åklagare och kan – när skäl därför föreligger – väcka åtal för till exempel tjänstefel mot felande myndighetsutövare. Men kan alltså också inskränka sig till att uttala allvarlig kritik utan efterföljande domstolsprövning. En ”vanlig” åklagare har inget annat alternativ till åtal än ett beslut att ej väcka åtal. Kritik kan aldrig uttalas på annat sätt än att den indirekt framkommer genom brottspåståenden i form av åtal som i princip alltid prövas i domstol (jag bortser här från strafföreläggandemöjligheten).

Lärd av läxan

En sak tror jag är säker. Den biträdande länspolismästaren som fick ta emot den allvarliga kritiken från JO har lärt sig en läxa. Aldrig mer skriver han något så urbota dumt som han gjorde i det refererade fallet. Förhoppningsvis har han också ändrat attityd i förhållande till sin uppgift som polis.

Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se