Under ett antal dagar har jag vistats i vackra Norrbotten och också i Kemi i Finland. Även om temperaturen tidvis har understigit den jag har i min frys i Malmö, har jag uppskattat den vintervackra samt gäst- och vägsaltfria miljön.
Jag har åkt buss med Länstrafiken i Norrbotten ett par gånger sträckan Luleå-Haparanda tur och retur. Och fascinerats av några trygga, sympatiska och flexibla yrkeschaufförer, som så påtagligt synes skilja sig från många jag stött på i Stockholm och Malmö.
Skylten ”Samtal med föraren under körning förbjuden” satt fastskruvad i Norrbottenbussarna precis som i andra bussar. Men skyltarna verkade inte vara lika mästrande och fordrande här uppe. Under min första eftermiddagstur från Luleå till Haparanda bidrog den sympatiske bussföraren på allt sätt han förmådde med läxhjälpinsatser åt de skolelever som satt längst fram i bussen. De trivdes tydligt i varandras sällskap.
– Du är som en extralärare åt oss, sa en av pojkarna.
– Jo, en gör så gott en kan, svarade föraren ödmjukt samtidigt som han höll blicken stadigt framåtriktad för den trygga färdens skull.
Känner alla
Barnen visste namnet på föraren. Jag kallar honom Kalle. Vill nämligen inte att hans arbetsgivare ska få veta att han har brutit mot – låt vara inte något av Guds bud – men likväl den tydliga skyltföreskriften i bussen.
Det var ett både rart och givande utbyte Kalle och eleverna hade med varandra. Och den sociala insatsen i form av Kalles läxhjälp kostade inget. Ty Kalle var uppenbarligen ideellt intresserad av att efter bästa förmåga bidra med vad han visste. Och det var inte så lite, märkte jag. Lärde mig ett och annat själv.
– Stannar du där längre borta vid vägen, frågade en försynt dam, som försiktigt tassat fram i bussgången till Kalle.
– Jo, jag vet nog allt var du bruk gå av, svarade Kalle lugnt. Han kände till nästan alla passagerare som kom på och som steg av hans buss, berättade han för eleverna, som frågade honom hur han kunde veta så mycket om allt och alla. Själv kände jag mig tydligt utpekad som en främling som klivit på hans buss utan att Kalle fått veta något om mig eller varför jag var där. Eller visste Kalle måhända det också, funderade jag. Underrättelsetjänsten inom Länstrafiken i Norrbotten fungerade säkert bättre än jag förstod.
”De till och med pratar”
Senaste färden med buss gjorde jag en tidig morgon med avgång kl 05.20 från Haparanda mot Luleå. Redan när jag klev in i bussvärmen med min toppluva kvar på hjässan och med klumpiga påsvantar på händerna för att klara angreppen från kylan utanför bussen och passerade ”stränga samtalsförbudsskylten”, tänkte jag: vad ska jag få vara med om på denna resa månne?
Jodå, även nu visade sig föraren vara en trevlig och angenäm yrkesförare. Precis före avfärd gick han bak i bussen och frågade en passagerare om han hade lust att komma fram och hålla honom sällskap under färden. Händer sådant i Stockholms län? Och det blev ett trevligt och underhållande samtal, som hördes också bak till min plats. Var det till men för säkerheten? Alls icke. Tvärtom. Bussförarens blick var hela tiden framåtriktad och jag tror att samtalet bidrog till att vakenhetsgraden ständigt var på topp.
Och så säger man att norrlänningen är fåordig! Åk buss med trygga bussförare på Länstrafikens linjer i Norrbotten och kolla själv!
Är jag orättvis när jag jämför med SL:s bussförare inom Stockholms län? Förlåt i så fall! Jag vill inte vara stygg: bara berömma sympatiska yrkesförare jag mött i Norrbotten. Som till och med pratar.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se