Lindomeproblematiken fortsätter inom rättsväsendet. Ni minns väl alla det tragiska mordet i Lindome, där en äldre man i sin egen bostad slogs ihjäl med sin stekpanna sedan två män olovligen berett sig tillträde till hans hus för att stjäla? Eftersom det utredningsmässigt inte gick att fastställa vem som hållit i stekpannan och inte heller att den andre av de två i något avseende ? fysiskt eller psykiskt ? hade medverkat i dödandet, frikändes båda för mord alternativt för medverkan till mord.
Ersättning för frihetsberövandetid utgick också. Fallet upprörde allmänheten enormt. Fortfarande får jag praktiskt taget varje vecka frågor om just Lindomefallet.
Åklagarens fulla bevisbörda i brottmål är viktig. Ibland kan utredningen vara alltför svag för att det ska vara möjligt att ”bortom rimligt tvivel” visa att flera gärningsmän åtminstone i någon del fysiskt eller psykiskt bidragit till en brottslig gärning om inte alla kan visas ha genomfört den tillsammans och i samförstånd.
Svårt att förstå
Lindomeproblematiken var emellertid – tyvärr – inte slut med Lindomemålet. Bevissvårigheterna har kommit igen i flera andra mål. Ett fall gällde en allvarlig beskjutning i december 2011 i en bostad i Södertälje, som lett till att tre medlemmar i en familj svårförståeligt frikändes av Svea hovrätt. Det var en man som tillsammans med sina två söner hade trängt sig in i en lägenhet i Södertälje. Orsaken var att de skulle göra upp efter ett tidigare bråk. Inne i bostaden sköts fyra skott som träffade en man i lägenheten. Mannen blev mycket svårt skadad. Tingsrätten dömde alla tre inträngande familjemedlemmar för försök till mord respektive medhjälp till försök till mord till långa fängelsestraff.
Domen i tingsrätten tror jag kändes både riktig och rättvis av de flesta. Om tre medlemmar i samma familj beger sig till en bostad för att hämnas en oförrätt och tränger sig in i bostaden, känns det föga betydelsefullt vem av dem som skjuter med ett vapen som någon av dem medfört.
Hovrätten friar
Men Svea hovrätt tyckte annorlunda. Det blev en ny Lindomedom kan man säga. Alla tre tingsrättsdömda friades i hovrätten eftersom hovrätten inte ansåg att det gick att reda ut vem som skjutit de fyra skotten.
Inte nog med att familjemedlemmarna i ”anfallsligan” friades helt. Därtill har fadern tillerkänts 185 000 kronor i statlig ersättning eftersom han suttit anhållen och häktad under fem månader. Även en av sönerna har lämnat in en ansökan om ersättning från staten.
Det är klart att många blir förbannade över en sådan utgång, där man nog på många håll tycker att det känns främmande att medlemmarna i samma familj som beger sig i väg på hämnduppdrag inte alla skulle vara väl medvetna om vilken utrustning som medförs på uppdraget.
Måste diskuteras
Under lång tid framöver måste jag vid mina kommande föredrag om rättvisa och rättssäkerhet vara beredd att svara på frågor om hur det kunde komma sig att hovrätten bedömde Södertäljefallet som de gjorde. Därför måste jag noga läsa och analysera domskälen både i tingsrätts- och i hovrättsdomen. Så att jag kan stå till svars när frågorna haglar mot mig från de närvarande! Precis som det vore jag som var ansvarig för det slutliga avgörandet.
Det räcker sannolikt inte med att hovrättsavgörandet må anses ha varit juridiskt korrekt för att människor ska låta bli att bli arga. Hela bevisprövningen måste diskuteras i detalj. Ingen kan ju dömas för att bara ha råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Det anser nog de flesta.
Hur som helst: det är alltid ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som gäller. De tre frikända ska självfallet alla betraktas som oskyldiga. Men bevisvärderingen kring Lindomeproblematiken med flera närvarande på en brottsplats måste även fortsättningsvis diskuteras. För att söka skapa förståelse för vad som hände i Lindome och i Södertälje.