Nu har jag varit på den sista lastbilsutställningen för i år. Gråbo Trophy, här hos oss på västkusten. Ännu en gång kan jag nöjt konstatera att gänget i Gråbo har lyckats få till ett bra arrangemang. I år visade sig ju vädrets makter dessutom från sin bästa sida.
Som vanligt, många fina fordon att kika på och mycket folk att prata med.
I år fick i varje fall jag en riktig flashback. Detta eftersom Martin Ericsson hade tagit med sig Sussies gamla sköna Scania, ombyggd till amerikansk ”truck”. Tack Martin för att du har tagit hand om denna mycket speciella bil. Den väckte många glada minnen till liv. Men tyvärr finns inte Sussie längre hos oss och vi är många som saknar henne.
Den här tidningen pressläggs strax efter demonstrationen i Göteborg och därför har jag fått skriva krönikan i förväg. Med andra ord, när den här tidningen landar i din brevlåda är det cirka två veckor sedan demonstrationen hölls. Jag hoppas att evenemanget blev välbesökt och just nu håller jag tummarna för att arrangörerna kan känna sig nöjda. Själv ska jag så klart närvara. Givetvis!
Trafikutskottet nästa
Men det är mer som händer under tiden den här tidningen far igenom tryckpressarna. Jag kommer att befinna mig i ”lejonkulan” i Stockholm. Jag och några tunga namn i åkerinäringen, har fått ”audiens” hos trafikutskottet – och det är ett mycket tydligt budskap vi kommer att leverera till de närvarande.
Det är som bekant valår nästa år och jag tycker nog att våra politiker därför borde lyssna åtminstone med ett öra.
Mer om hur det hela artade sig, berättar jag om i nästa krönika.
Parkeringseländet
En annan fundering som jag har haft handlar om vårt parkeringselände. Majoriteten av de ställen vi kan stå på för att ta vår dygnsvila är belamrade av bilar med ”exotiska” registreringsskyltar.
Visst ska även de ha parkeringsplatser, men det blir så fel när de tar upp ytorna i flera dygn i sträck. Och då ska det understrykas i sammanhanget att det på dessa platser inte brukar finnas faciliteter såsom toalett, dusch och dylikt. Dessa chaufförer lever så långt under den nivå som är acceptabel för någon människa.
Det som också saknas på uppställningsplatserna är oljeavskiljare och smörjgrop. Jo, jag tillåter mig att vara lite lustig. För själv kan jag inte tvätta av min bil på garageuppfarten, men våra utländska kollegor utför reparationer och oljebyten på sina fordon. Mitt på gatan. Utan att någon tycks reagera.
”På med lusekoftan”
Naturligtvis tillåter inte deras ekonomi att åka till verkstad. Deras fraktpriser är som bekant ganska pressade.
Ni som sitter på våra lokala kommunkontor, i synnerhet ni i miljönämnderna, ta på er lusekoftan och gå ut och gör något åt saken. Kom inte med några dumma bortförklaringar. Rulla helt enkelt upp skjortärmarna och agera! Ni har lagen på er sida, vi chaufförer och åkare har den emot oss. Ni kan göra något åt saken, vi kan endast påtala det orimliga i det vi utsätts för – varje dag, året runt!
Med dessa ord avslutar jag krönikan för den här gången. Vi ses igen om knappt en månad. Och du – tänk på att det alltid finns någon som väntar på dig!