Blev nyligen omkörd av en bilförare på väg söderut på E4. Farten uppgick uppskattningsvis till närmare 200 km/h. Inte unikt precis även om de flesta som kör för fort ligger i spannet 140-170. Ett synnerligen flagrant och mycket tydligt brott alltså. Mitt framför ögonen på mig. Riskfyllt också för alla ute i trafiken. Men inte särskilt riskfyllt vad gäller legalt ingripande.
Inga poliser – nästan – syns längre till på gator och vägar för att hejda den trista egoistiska och hänsynslösa framfarten. Trots att dödstalen åter stigit. Trots att så många helt oskyldiga människor i egenskap av anhöriga till de direkt drabbade trafikoffren varje år blir livslångt lidande. Och trots de enorma samhällskostnader som trafikbrotten genererar.
Jag kan gå längre. I Sverige har vi inga praktiskt gällande hastighetsbegränsningar mer. Här råder fri fart för alla som inte känner sig bundna av vad som visserligen stadgas i lag men som polisen mer eller mindre har gett upp kampen för att se till att de straffsanktionerade bestämmelserna efterlevs. Den som kör i lagstadgad hastighet på vilken väg det vara månde blir ständigt omkörd av alla som själva bestämmer hastighetsgränserna.
Inget händer
Jag har pratat med ganska många poliser om att polisen mer eller mindre har lämnat oss i sticket vad gäller trafikövervakningen. De har alla hållit med om att det är förkastligt men att det är beroende av beslut ovanför deras huvuden. Anarki längs vägarna utvecklas hastigt så att även de hyggliga normhållande förarna till slut påverkas när de ser att inget händer i fråga om syndarna.
I många andra sammanhang står vi som ”vanliga människor” knappast ut med att bara tolerera flagranta brott som inträffar framför ögonen på oss. Vi ringer polisen eller tar åtminstone kontakt med någon bland personalen om vi ser stölder i butik eller varuhus. Envarsgripandemöjligheterna enligt rättegångsbalken som ger oss rätt att gripa misstänkta brottslingar på bar gärning eller flyende fot gäller inte i fråga om hastighetsbrotten. Fängelse måste ingå i straffskalan. Alltså är polisen den enda aktören.
Mest till besvär
Vi uppmanas av tull och polis att tipsa om misstänkta narkotikabrott. Men om vi skulle drista oss till att anmäla trafikbrott – med undantag för rattfylla – så känns det som om vi mest besvärar. Så har i alla fall jag känt det under perioder då jag försökt anmäla.
Polisövervakning längs vägarna skapar alltså trygghet. Både hastigheterna och aggressiviteten minskar. Aggressivitet hjälper fartkameror inte emot.
När vi ser att flagranta trafikbrott inte lönar sig känner vi en inre tillfredsställelse över att fortsätta köra med lagstadgad fart och komma fram lite senare än fartdårarna. Vi blir premierade för vår lojalitet. Motsatsen gäller nu. Vi upplever att de som kör för fort och kör aggressivt nästan aldrig stoppas av polis. Det är vi som riskerar drabbas olycksmässigt av deras egoistiska framfart.
Kusligt är också att många av hastighetsbrottarna (!) upplever sig själva som superkompetenta och så erfarna att hastighetsgränserna rimligen inte bör gälla dem. De torde vara ändamålsenliga bara för dem som inte ligger på samma kompetenshöjdarnivå som normbrytarna.
Alla ökar farten
Utan risk för ingripande av envar och med – i praktiken numera – minimal risk att åka fast kan trafikmarodörerna fortsätta sina härjningar. Vi andra tittar passivt på utan att störa eller ringa polisen. Kanske blir många av oss till slut så influerade av trafikbrottsligheten att vi övergår att bli hänsynslösa och egoistiska trafikmarodörer själva. Det behöver ju inte ta 6,5 timmar att köra från Malmö till Stockholm om man trycker på lite och kanske kan hålla 140 km/h som en genomsnittshastighet. Då får vi åter – alla – fri hastighet i landet. Alltså inte bara något som gäller för de priviligierade normöverträdarna som sedan länge kört efter inställningen att fri fart gäller.