Rättegången i domstol måste präglas av kraven på ”fair trial” (rättvis rättegång). Domstolen har att bygga sitt avgörande på vad som presenteras under huvudförhandlingen. Endast om bevisningen är tillräcklig för en fällande dom kan den som är åtalad fällas till ansvar. Det måste vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att det är så. Bevisbördan i brottmål, vilken helt vilar på åklagarens axlar, är alltså tung. Det innebär med nödvändighet att en målsägande som har utsatts för brott kan nödgas se att ett åtal som i högsta grad berör hans eller hennes rätt ogillas, fastän målsäganden vet att utgången i själva verket är felaktig.
Sådana är spelets regler. Ibland blir det dessvärre fel inom rättsväsendet också när en dom vunnit laga kraft och de ordinarie möjligheterna att överklaga inte längre finns. Då återstår om resning undantagsvis kan beviljas. Det mest uppmärksammade fallet i modern tid är Quickskandalen, där den för åtta mord dömde Sture Bergwall efter resning frikändes från samtliga.

Likställdhet
Det finns några viktiga principer som gäller för alla brottmål. En gäller parternas likställdhet. Den som är tilltalad måste ha nödvändiga rättigheter att kunna försvara sig på ett fullgott sätt. En rättvis rättegång betyder att parterna ska vara likställda i processen. Förfarandet får inte gynna åklagarsidan. Både den tilltalade och åklagaren ska ha lika goda möjligheter att åberopa bevisning och att utföra sin talan.
Alla tilltalade i brottmål håller inte med om att det i praktiken förhåller sig riktigt så. Åklagaren anses ofta ha större makt genom tillgången till hela polisens utredningsverksamhet. Men principen är glasklar och den gäller såväl i mordfall som i rena bagatellförseelsefall. Formellt i alla fall.
Det finns ett intressant mål som gällde en så enkel sak som att en cyklist åtalades för att inte ha stannat vid stopplikt. Målet är extra intressant också av det skälet att ett stort antal cyklister dagligen bryter mot en mängd lagregler utan att det leder till någon straffrättslig reaktion. Det har blivit en tydlig låt-gå-mentalitet inom polisen som mer eller mindre gett upp cykelfrågorna.

Rättvist?
Men alltså inte i detta rättsfall som gällde en Skånehändelse. Den åtalade cyklisten ville i tingsrätten som bevisning åberopa en elektronisk fil till sin cykeldator och även visa upp cykeldatorn i rätten för att genom bevisningen styrka att hans cykel hade stått helt stilla vid stopplikten. Den elektroniska filen togs inte emot därför att det av säkerhetsskäl inte var möjligt att koppla in externa källor på tingsrättens datorer. I stället fick bevisningen läggas fram genom utskrifter av så kallade skärmdumpar från cykeldatorn.
Cyklisten fälldes. Han överklagade till hovrätten och åberopade samma bevisning. Hovrätten beslutade att inte medge prövningstillstånd trots att man dessförinnan ej ansett det nödvändigt att ta del av den fullständiga cykeldatorbevisning som den tilltalade hade åberopat.
Det ska nämnas att inte heller Högsta domstolen fann skäl meddela prövningstillstånd.
Var nu detta en rättvis rättegång? Frågan är i högsta grad berättigad. Tänk dig själv in i att det i stället skulle ha gällt ett mordmål. Då hade utan tvekan en prövning lett till att man hellre tagit det säkra före det osäkra och sakligt bedömt all bevisning före ett slutligt avgörande av mordåtalet.

”Försiktig kritik”
JO prövade vad som förekommit och uttalade tämligen försiktig kritik mot ordföranden i tingsrätten för hur hanteringen av åberopad bevisning hade gjorts. Än mer försiktigt gjorde JO också vissa ifrågasättande uttalanden vad gäller hovrättens handläggning av samma fråga. Men inte mer än så.
Vi vet alltså inte vad en fullständig analys och bedömning av den åberopade bevisningen kunde ha lett till.
Personligen tror jag att cykeldatormålet var lite för speciellt och udda för att riktigt locka fram en riktig ”rättvis rättegång-stämning”. Vad tror du?

Sven-Erik Alhem