Åtal mot företrädare för arbetsgivare för arbetsmiljöbrott som grundar sig på mobbning av en arbetstagare på den arbetsplats arbetsgivare ansvarar för är inte vanliga. Eller rättare sagt de är så ovanliga att jag bara erinrar mig ? just nu i alla fall ? ett enda rättsfall. Östersunds tingsrätt fann två chefer i en kommun skyldiga till arbetsmiljöbrott innefattande vållande till en socialsekreterares självmord.
Brottet bestod i korthet av att cheferna känt till att socialsekreteraren varit mobbad och deprimerad men inte tillräckligt identifierat riskerna och vidtagit adekvata åtgärder som en följd därav. Cheferna dömdes till villkorlig dom jämte dagsböter. Hovrätten för Nedre Norrland friade emellertid cheferna.
Hovrätten framhöll att socialsekreterarens arbetsmiljöproblem hade att göra med psykosociala faktorer. Det slås fast i domskälen att det inte finns någon principiell skillnad i arbetsmiljöansvaret gällande den psykosociala sidan jämfört med fysiska brister i arbetsmiljön, men det är svårare att åtgärda brister rörande psykosociala förhållanden.
Ja, det kan jag som tidigare åklagare verkligen skriva under på. Det är därför vi har så rik straffrättslig erfarenhet av fysiska arbetsmiljöskadefall och nästan inga som gäller den psykosociala delen. Inte minst tänker jag på de många tragiska olyckorna inom byggsektorn.
Det finns så klart också många psykosocialt betingade arbetsmiljöproblem på nästan alla större arbetsplatser. Det hade – inte minst därför – varit intressant med en prövning i Högsta domstolen av det tragiska socialsekreterarfallet. Det tyckte riksåklagaren också som försökte få prövningstillstånd, Men misslyckades. Så nu står den friande domen alltså fast.
Jag har fortsatt att köra många mil på E4 mellan Malmö och Stockholm. Känner mig som en ständig resenär. Åker tåg ibland och flyger också. Under mina bilfärder kan jag iaktta en del normhållare, det vill säga förare som kör lagenligt. Men dessvärre är de inte särskilt många. Det är inte trafikövervakande poliser heller. E4 ser ut att i stort vara en låt-gå-miljö, där tuffa och egoistiska förare mer eller mindre tillåts härja anarkistiskt. Hastighetsbegränsningarna synes ej gälla dem. Omkörning i hög fart i innerfil och gärna – som i rena tävlingssammanhang på bana – med snabba filväxlingar utan blinkersmarkering.
Hänsynslösa förare vill gärna också visa sin makt genom att köra kloss intill framförvarande fordon, som enligt de hänsynslösa kör för långsamt och ska hetsas undan.
Jag längtar efter handlingskraftiga trafikpoliser som sätter P för tuffingarna i trafiken. Har träffat en del trafikpoliser som själva beklagar hur få de blivit. Fortsätter det så här är vi på väg mot en situation där allt fler har svårt att acceptera att köra i tillåtna 110/120 km/h på E4 när hänsynslösa förare blåser förbi i 160-200 km/h.
Det är klart att olycksrisken ökar med höga farter och tuff körstil. Senast jag körde i tät trafik mellan Malmö och Stockholm var det många stopp i trafiken efter incidenter till följd av ej tillräckligt aktsam framfart.
I den nya polisorganisationen är det rikspolischefen som har totalansvaret också för den nödvändiga polisiära kontrollen av trafiken. Trafikmiljön kan inte gärna tillåtas utvecklas i en fortsatt anarkistisk riktning.
Tänk på det Dan Eliasson! Trafikpoliser behövs i allra högsta grad! Det är du som i egenskap av högste polischef i landet bestämmer hur många trafikpoliser vi ska ha.