Örebro tingsrätt, som hade att bedöma ett hastighetsöverskridande av en ung kvinnlig bilförare på en 50-sträcka, var hygglig mot henne. Tingsrätten tyckte nämligen inte att det varit oaktsamt att låta bli att kontrollera hastighetsmätaren före färd med bilen och frikände henne därför. Men åklagaren gav sig inte. Han överklagade. Och i Göta hovrätt fick åklagaren rätt. Hovrätten ansåg inte att det gick att skylla ifrån sig på en missvisande hastighetsmätare. Kvinnan fälldes därför och fick penningböter på 2 400 kronor.

Känns rimligt tycker jag. Vi får inte skapa onödiga bevisproblem. Därmed inte sagt att det i ett rättsligt sammanhang skulle vara helt omöjligt att nå framgång genom att hänvisa till en icke rättvisande hastighetsmätare som ”lurat” föraren att köra för fort. Men det ska bra mycket till för att det ska funka. Skulle den uppmätta hastigheten vid en poliskontroll vara 75 km/h på en 50-sträcka är det inte lönt för föraren att satsa på en teknisk undersökning av mätaren eller att ens antyda något om att det måste vara fel på hastighetsmätaren. Det är kört hursomhelst.

För en tid sedan var jag i min personbil med om ett otrevligt möte med ett tungt fordon som i hög fart i mötande färdriktning låg under en ful och långdragen omkörning. För att klara situationen och – som det kändes – livhanken nödgades jag köra långt ut till höger på vägrenen. Tror att lastbilen var på väg att hinna i tid till en färja. Vet att jag hann tänka ”Det går fler färjor”. Eller någon liknande reflektion. Dessbättre gick det ju bra. Den gången också. Trist bara att man måste ha tur för att överleva i trafiken i dessa trafikintensiva och ofta aggressiva tider.

Vet att jag kände mig tagen efteråt. Funderade över vad som kunde ha hänt. Ett worse case scenario fanns kvar i mina tankar.

Bara en vecka senare var det dags igen. Jag körde om en lastbil med släp. Precis då svajade hela lastbilskombinationen kraftigt till. Vad hände i förarhytten? Dator? Sömn? Mobil? Jag vet absolut inte men någon form av ouppmärksamhet var det. Kom lyckligtvis förbi utan att något mer hände.

Jag kände mig liten och sårbar i båda de nu beskrivna sammanhangen. Skulle bra gärna vilja veta läget för lastbilsförarna. Vad tänkte de? Märkte förarna överhuvudtaget min situation? Var jag rent av likgiltig för dem?

Var de så fokuserade på vad de höll på med att jag inte ens räknades?

Det finns även positiva erfarenheter längs vägarna. Hänsynsfulla, hjälpsamma och trevliga yrkesförare som till exempel aldrig kör om utan att först ha förvissat sig om att det kan ske utan men för bakomliggande snabbare trafik. Och mycket annat positivt. Ibland tar jag nog för lätt på dessa glädjestunder. Får passa på att tacka alla yrkesförare här och nu i min krönika för allt det goda ni gör i trafiken! Är säker på att många av er känner er träffade av mitt beröm! Vägens riddare finns kvar, även om man ibland får leta en stund för att finna dem.

Jag räknar de lyckliga stunderna blott. I varje fall fram till nästa incident.

Sven-Erik Alhem