Det är naturligtvis aldrig säkert att möta en förare som tillhör någon av de nu nämnda kategorierna. Vill det sig illa är olyckan ett faktum.

Olycka förresten? Olycka är ju egentligen en ren incident som inträffar fastän alla i händelsen inblandade trafikanter gjort sitt bästa för att undvika en allvarlig och oftast farlig händelse.

Det borde alltså inte kallas trafikolycka när en inblandad förare själv har försatt sig i en för trafiksäkerheten oförlåtlig situation genom att till exempel köra omkring påverkad av alkohol eller droger. Då är det ett brott som ligger bakom eller som bidrar till att en allvarlig trafikhändelse inträffar.

Även om trafikintensiteten ökar år från år skulle det vara möjligt att komma ner till väsentligt lägre döds- och skadefall i trafiken om alla körde nyktra och hänsynsfullt. Ett tag slogs på trumman för att vi skulle köra mjukt och vara vänner i trafiken. Det låter väl bra? Det hade varit bra om vi fortsatt på den vägen.

För att realistiskt ha en chans att nå i närheten av nollvisionens mål måste upptäcktsrisken för dem som inte vill ställa upp på spelreglerna bli högre. Självklart betyder varje aktiv trafikpolis oändligt mycket i sammanhanget. Ökar upptäcktsrisken för normbrytarna och införs i princip nolltolerans vad gäller överträdelser av regelverket, tror jag att vi kan komma betydligt längre än i dag.

Alla vet att drog- eller alkoholpåverkan, hög hastighet, aggressivitet och farliga omkörningar är förkastliga och många gånger ödesdigra. De flesta torde bejaka säkerheten längs vägarna. Likväl inträffar dagligen allvarliga trafikhändelser. Varje sådan trafikhändelse kan rimligen inte bara vara någon annans fel? Varje förare måste rannsaka sig själv och sitt eget beteende i trafiken.

Juridiken och straffrätten är inte alltid så lätt att förstå. Om en gärningsman kastar eller släpper ner någon från en balkong på 6:e våningen med avsikt att döda vederbörande men ren tur medför att offret lyckas klara livet men får svåra skador bör – som jag ser det – straffvärdet inte reduceras under hänvisning till att brottet mord inte fullbordats.

Gärningsmannen har ju gjort allt för att det allvarliga brottet ska lyckas. Och brottsoffret drabbas ju oändligt hårt även om livet är i behåll. Då borde det dömas lika tufft som om turen inte varit framme som en skyddande ängel.

Men så resonerar inte HD (Högsta domstolen) i HD:s dom den 4 november 2015 i mål B 4003-14. Där ansågs straffvärdet nämligen kunna reduceras med två år för att brottet inte var fullbordat.

HD:s ledamöter är naturligtvis så mycket klokare än jag.
I alla sammanhang.

Sven-Erik Alhem