En zonchef, som hade ansvar för kontrollen och uppföljningen av flera mackar upptäckte att dagskassorna för alla dagar en viss vecka saknades på den mack där den åtalade chefen jobbade. Chefen nekade till brott och försökte komma undan först med uppgiften att han inte visste var dagskassorna tagit vägen. Sedan påstod han att han till följd av stress hade lagt dagskassorna i ett annat kassaskåp som åtminstone en annan också hade nyckel till.

Rätteligen skulle kassorna ha stoppats i ett kassaskåp som föreståndaren exklusivt hade nyckel till.

De invändningar som mackföreståndare kom med räckte inte för att fria honom från åtalet. Stöd fanns också i den tilltalades egen ansträngda ekonomiska situation. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och 70 dagsböter. Den tilltalade ålades även genom domen att betala skadestånd till bensinföretaget med 150 000 kronor. (Borås tingsrätts dom den 24 november 2015 i mål B 2474-15).

Ärlighet varar längst brukar det heta. Både för bensinmacksföreståndare och för alla andra. I brottmålssammanhang är det dock inte riktigt så, vilket förundrar – och till och med ibland retar – en del.

Det är fullständigt glasklart att den som är misstänkt för eller åtalad för brott har en ovillkorlig rätt enligt Europakonventionen, som är svensk lag att lämna oriktiga uppgifter. Den som är misstänkt eller tilltalad har ingen som helst skyldighet att prestera bevisning. Det är åklagaren som har den fulla bevisbördan både vad gäller den subjektiva sidan – det vill säga om en gärning är uppsåtlig eller oaktsam – och det rent objektiva skeendet som påstås utgöra brott.

Det har funnits förslag om att man skulle kunna få fördelar genom att beredvilligt erkänna vad man gjort.

Så är det inte riktigt.
Enligt en bestämmelse i 29 kap 5§ 1 st p 5 Brottsbalken kan den som frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet få fördelar av detta.

Men då ska frågan vara om en situation där i princip den som gjort brottet genom att själv ange sig eller genom att bidra till utredningen åstadkommit något som annars med stor sannolikhet inte hade lett till att brottet skulle ha klarats upp.

Det finns naturligtvis goda skäl som skulle kunna användas för att låta den som oförbehållsamt erkänner brott få fördel av det fastän den fulla bevisbördan fullt ut ligger kvar på åklagarsidan. För kom ihåg: i brottmål räcker det inte med endast ett erkännande för att en fällande dom ska meddelas.

Därutöver krävs också att erkännandet vinner stöd av övrig utredning.

Sven-Erik Alhem