Resultatet av en brottsutredning är viktigt. Det kan vara framgångsrikt för brottsoffret och förödande för den misstänkte gärningspersonen. Utgången är aldrig given på förhand. Sena och i tiden långt utdragna förundersökningar är aldrig bra. Rättvisan blir lätt lidande.
Från ett mer allmänt perspektiv är varje ambitiöst och proffsigt genomförd förundersökning som kan leda till lagföring av den eller de skyldiga en framgång.
Av brottsbekämpande myndigheter – oftast polis och åklagare men även tullen och kustbevakningen – bör vi kunna förvänta oss att de alltid utför ett gediget arbete där ingen möda sparas på att nå bästa möjliga resultat.
Är det då alltid så? Lite förenklat finns det i allmänhet fog för påståendet vad gäller den allra grövsta kriminaliteten. Där håller det mesta hög kvalitet och ambitionsnivån är också hög att nå framgång.
Men även solen har sina fläckar. Det finns dödsfallsutredningar där förundersökning aldrig inleds trots att allt talar för att polisen i tveksamma fall hellre bör inleda en förundersökning för mycket än tvärtom.
Så görs det också i de flesta fall. Men jag har sett några fall som känns anmärkningsvärda. Där jag mer uppfattar att man söker få till stånd en ”lagom” dokumentation för att visa att någonting gjorts. Men utan egentlig ambition att nå bästa möjliga framgång.
Värre ställt är det – allmänt sett – vad gäller vardagsbrottsligheten. Den som drabbar människor tufft både under vardagar och helger. Där är kvaliteten dessvärre inte alltid fullgod. Åtminstone gäller det sådana ärenden där jag fått en inblick till exempel efter klagomål från en missnöjd anmälare.
Jag gläder mig alltid när jag får del av framgångsrikt polisarbete. Vill då också gärna förmedla intrycken vidare eftersom både polisen och åklagarna är väl värda beröm varje gång det erbjuds möjlighet att säga något positivt.
Det är därför det är så positivt att läsa om hur en taxiförare kunde fällas för sexuellt ofredande tack vare en envis utredare vid polisen i Örebro. Där var målsäganden en kvinna med viss neurologisk funktionsnedsättning som utsatts för sexuella närmanden i en taxi. Till slut kunde utredningen slutföras med åtal och en fällande dom. Tack vare en envis och ihärdigt arbetande utredare.
För att nå framgång i utredningsarbete krävs proffsigt genomförda förhör både taktiskt och tekniskt. Och det tar tid att med framgång förhöra en person med neurologisk funktionsnedsättning.
När polisen eller åklagare ifrågasättande uppmärksammas på exempelvis en nedlagd förundersökning under medial granskning är det mycket bättre att – efter kontroll av läget – tillstå att mer borde ha gjorts än att tiga eller hävda att det inte gick att komma längre. När det inte stämmer.
Att börja om och göra rätt brukar vara en god handlingsregel. Liksom att vara beredd erkänna egna fel och brister.
För det finns många som berörs av hur pass lyckosamt ett utredningsarbete blir. Den misstänkte tjänar i regel på ett illa skött arbete om det leder till att åklagaren kommer fram till att brott genom den förhandenvarande utredningen inte kan leda till åtal, eftersom bevisningen anses otillräcklig. I motsvarande mån blir målsäganden lidande när bevisningen är otillräcklig. Såväl brottsoffer som åklagare är beroende av att förundersökningsresultatet möjliggör ett åtal.
Därför är det alltid så glädjande när ett förundersökningsarbete – oavsett om det leds av polis eller av åklagare – bedrivs med hög ambition och målinriktat i syfte att nå ett fullgott underlag inför beslutet i åtalsfrågan.
Och slutligen är det naturligtvis alltid mycket lättare att ta emot positiv feedback för ett genomfört arbete än tvärtom. Även om det fullgoda resultatet av något skäl inte kan leda till ett åtal.
Att kunna ge beröm känns alltid mycket bättre än att komma med negativa omdömen.
Sven-Erik Alhem