En tanke dyker upp i min hjärna. Varför den tanken vill påminna sig just nu vet jag inte, men det tajmar bra med hur vår yrkessituation ser ut. Hur värderade är vi, jag och du som yrkeschaufförer idag egentligen? Inbringar vi något värde i konsumenternas ögon? Det gör vi nog, men knappast så mycket som vi förtjänar. Tyvärr. Vi är ju mest bara i vägen och kör som dårar och tar plats.
Listan kan göras lång på hur illa vi beter oss i trafiken. Enligt ”Svensson” i personbilen som har bråttom till kontoret. Och skam till sägandes har ju ”Svensson” ofta rätt då det sker en massa onödiga olyckor, som dock merparten av tillbuden består av våra utrikiska kollegors inblandning.
Nåja.
När jag hade fått mitt första barn, tränade jag Callanetics. En snäll men tuff träningsform som utlovade en 10 år yngre kropp på 10 timmar. Jajamen, träningen höll/håller än idag vad den lovar. Du ser kanske inte tio år yngre ut, men din kropp får en tio år yngre spänst. Super. Underbart efter att ha fått barn speciellt. Rätt vad det är kommer jag ihåg träningen än idag och så kör jag…. Sen fallerar det på grund av jobbet. Suck…
En vacker lördagsmorgon när vi tränade, Hovåsdamerna och jag, så blev det en spontan paus i flåsandet, och damerna började prata: Jaha, och vad gör du då Ulla när du inte jobbar på dagarna? Nej jag gör inget särskilt…. jag shoppar lite, blablabla… svarade Ulla, och så lät det i vår grupp. Damerna hade fullt upp med att göra ingenting. Dessutom kände de varandra sedan åratal tillbaka eftersom de tränat, spelat tennis, shoppat, gått på cocktailpartys med mera ihop i flera år.
De var rikemansdamerna i Hovås. Och där hamnade jag. Som en Cathie bland hermelinerna.
När så småpratet om vad de sysslade med under dagtid hade diskuterats dom emellan så upptäckte dom liksom av en ren händelse att jag också var där. Det blev tvärtyst. Som om jag precis dunsat ner bland dom.
Dom tittade på mig och log lite så där ursäktande och hon närmast bligade nyfiket och sa: ”å vad gör du då Catrin för att få dagarna att gå”? Jag kände direkt att ”det här skulle inte bli bra”. Dels för att jag definitivt inte var en ”Catrin” och dels för att jag varit osynlig för dom fram tills nu. Jag svarade att jag hade hade fullt upp med att vara mamma så… Och sen kom den obarmhärtiga följdfrågan: Vad jobbade du med innan?
Alla damerna tittade nyfiket och kanske med lite spänning. Vad var jag för en främmande tystlåten människa som inte gjorde väsen av mig? Faktum var att jag var yngst bland damerna så de förväntade sig nåt speciellt, helt klart. Och de fick de, men garanterat inte vad de förväntade sig. Jag hann bara säga att jag kört lastbil och …
Intresset för min person svalnade på en millisekund och damerna ville återgå till träningen.
Jag minns än den förödmjukande känslan av att vara ingenting. Jag ville skrika åt dom: Om ni bara visste hur roligt jag har haft och hur bra arbetskamrater jag har, medan ni bara glider runt i ett jäkla påkostat tomrum och inte vet ett skit om nånting.
Om detta hade hänt idag hade dessa ”fina fruar” fått sig en gedigen genomgång i hur vårt samhälle faktiskt fungerar idag. Och jag är tämligen säker på att det hade varit jag som gått leende och triumferande ur den träningslokalen. Om inte för att ha övertygat dom, så i alla fall över att ha varit övertygad om min egen viktiga roll i kedjan av ett fungerande samhälle.
För jag är inte bara chaufför – jag är en ambassadör för en fungerande välfärd. En ansvarstagande förälder, maka/familjeförsörjare, jag förväntas kunna allt om trafikförordningen och kunna allt nytt dataskit som inte ens de som hittar på det kan. Jag ska helt enkelt vara en allvetande assistent till mig själv.
Utöver det ska jag kunna allt om kemikalier om det är sånt jag fraktar. Jag ska vara utrustad som en Hydra med åtta huvuden och sexton ögon och hålla stenkoll på trafiken runt omkring.
Och som tack för att jag lyckas med detta kan jag ändå bli jag bötad med flera tusen kronor för att jag missat att trycka på en jävla knapp på färdskrivaren. I vilken det dessutom går att utläsa svart på vitt vad som egentligen skett.
Lag är lag. Jajamen. Men bara för oss svenskar, för vi är laglydiga så till den milda grad att vi betalar det som åläggs oss utan att ens orka överklaga. Vi betalar snällt för synder som vi faktiskt inte regelrätt begått. Vi betalar helt enkelt för våra utrikiska syndarkollegors systematiska brott som slapptaskarna inte orkar lägga ner energi på att utkräva straffavgifter. Vår synd ligger i att vi älskar vårt jobb. Och vi betalar dyrt för att få utföra det.
Jag har kommit dithän att jag kommer att ge första bästa person som på minsta lilla sätt förminskar min roll i yrkeslivet en redig jävla käftsmäll. Vi som livnär Sverige ska bannemig höjas till skyarna för utan oss kommer Sverige inte att må nåt vidare bra…..
Kör lugnt, var stolta och var rädda om er kära kollegor – Ni är bäst!
Cathie