Rättssäkerheten i vårt land har ? med rätta ? ifrågasatts då och då. Alla minns vi den stora Quickskandalen, där det visade sig fungera för Quick att på oriktig grund erkänna åtta mord och bli genom lagakraftvunna domar förklarad skyldig till att ha begått dem. Det krävdes lång kamp och resning till fördel för Quick för att varenda en av domarna som gällde de åtta morden senare skulle komma att rivas upp.
Quick var inte längre någon seriemördare.
Nå, var det en rättsskandal? Enligt min mening var det en skandal. Polis och åklagare har alltid varit duktiga på att sålla bort människor som av olika anledning velat ta på sig och erkänna mord man inte begått. Palmemordet är ett lysande exempel. I just Quickfallet fanns det en rad samverkande faktorer som medförde att allt gick snett där.
En del debattörer tycker att det är en god rättssäkerhet att det finns resning att ta till när uppenbara fel eller ofullkomligheter visas föreligga och att nämnda domar alltså inte är helt orubbliga. Även om huvudregeln innebär just att lagakraftvunna domar ska vara i princip orubbliga.
Säkerhetsventilen i form av möjligheten till resning innebär att fel kan rättas till även när ett ordinärt överklagande inte längre är möjligt.
Men det är inte bara Quickfallen som har orsakat en häftig rättssäkerhetsdebatt. Längre tillbaka i tiden hade vi till exempel Rahman-målet, där resning beviljades honom efter det han avtjänat cirka åtta år av ett livstidsstraff för mord på en äldre kvinna. Rahmans livstidsdom undanröjdes efter resning, eftersom bevisningen mot honom ansågs undermålig.
I skrivande stund pågår en huvudförhandling efter resning i ett mål mot Linna för mord med mera (det så kallade Kalamarksmålet).
Enligt min mening är bevisningen så svag att den nya domstolsbedömningen knappast kan leda till något annat än ett frikännande.
Och så har vi det av DN och SVT i år uppmärksammade Kevin-fallet från 1998 där polis och åklagare genom en märklig utredning – med rättsvidrigt genomförda barnförhör – ansåg sig kunna slå fast att två bröder, endast fem och sju år gamla var skyldiga till att ha mördat Kevin.
Det känns häpnadsväckande med tanke på vad som framkommit om hur utredningen bedrivits och hur svårt det ofta är för en domstol att avgöra om ett dödande av en annan människa ska betraktas som mord, dråp eller vållande till annans död. Eller om det rent av visar sig vara av karaktären ren incident.
I sistnämnda fall är det – som begreppet incident indikerar – inte fråga om att straffrättsligt fastslå någon skuld ens för en straffmyndig person.
Kevinutredningen har som en följd av vad som kommit fram under den mediala granskningen återupptagits under ledning av åklagare. Vi får se vad den kommer fram till.
Rättssäkerheten kan aldrig tas för given. Diskussionen måste alltid ifrågasättande fortgå dag för dag.
Sven-Erik Alhem