Den som bestämmer sig för att viga sitt liv åt denna sysselsättning gör det oftast med både själ och hjärta. Det blir liksom ett oåterkalleligt kall. Det tror jag nog att 90% kan skriva under på. Så var det åtminstone förr. Idag kan det nog vara lite si och så med det där kallet, för idag är det yrkesskolor och storföretag som lockar med självständiga bra betalda jobb och en massa annan humbug.

I dagens läge släpper de ut ungdomar som knappt har körvana från personbilar till att transportera farligt gods ute på de stora allfartsvägarna. Lite skrämmande faktiskt. En stor del av ungdomarna har dock med sig diesel i blodet och är uppvuxna i åkarfamiljer, medan många lockas av pråliga lastbilar och vrålande V8:or. Och för att det verkar vara kul och häftigt naturligtvis. Där säger jag inte emot, jag har ju själv inte vuxit ur det tänket, men ändå: nog fasen var det både roligare och häftigare förr.

Då fanns det minsann inga knappar att trycka på då man behövde hjälp efter vägen. Och inte transporterades det så mycket farligt gods heller i den utsträckning det görs idag. Men vi har tack och lov en gedigen utbildning i vårt land och få är de olyckor som skett just på grund av oerfarenhet. Alltså jämförelsevis med alla utländska förare som blivit utbildade av både fan och hans moster och skickade via post till vårt land. För att berika och spara pengar till de gudabenådade speditörerna, och ställa till oreda och förödelse längs vägarna. Bah, nog talat om den saken, må illa kan man göra av för mycket godsaker istället.

Jag kan bara komma på två yrkesgrupper som verkligen värnar om varandra även efter pensionering från yrket. Dessa två yrkeskategorier är sjömän och långtradarchaufförer. Sjömännens sammanhållning världen runt har existerat långt före hjulen ens blev uppfunna, men idag är de väldigt lika, inte minst på grund av att jobben i sig har gått hand i hand och sjömannen klättrade upp i förarhytten för att ro sin egen skuta i land. Hur många sjömän har inte satt sig bakom ratten efter att de gått iland? Jag själv är en av de otaliga och mitt hjärta bultar fortfarande för både ock.

Det som en gång i tiden knöt samman och länkade dessa ensamvargar via snörstumpar och handskrivna brev, har idag utvecklats till något som heter FACEBOOK. Ingenting är omöjligt idag tack vare detta fantastiska forum. Själv har jag rest till andra sidan jordklotet för att träffa lastbilskörande damer som jag inte kände mer än som just vänner på Facebook, och det har gett så otroligt mycket mer än bara vänskap. Och tänk bara alla dessa grupper som poppat upp likt maskrosor ur jorden. Mycket oseriösa men också många seriösa bra grupper. Grupper som anordnar träffar och annat kul.

Mina egna två favoritgrupper som är baserade på utlandschaufförer tycker jag är helt suveräna och det hålls både god ton och allmän trevnad. De anordnar träffar några gånger om året och det är hög nivå på sammankomsterna. Det är rent hjärtevärmande att få vara med om och se hur de här människorna tar hand om varandra, år efter år. Det är rent fantastiskt att se alla dessa varav många rest långväga ifrån, ja till och med från utrikes länder, bara för att få träffas och prata minnen i några timmar. Och så förstås avnjuta god mat och en och annan sup förstås.

Jag blir smått sinnesrörd när jag möter dessa äldre som går med käppar och har uppnått de dryga åttio men ändå kommer och är med, ivrigt påhejade av de något yngre gentlemännen. För gentlemän är vad de är dessa gamla busar som levt både fan och rövare i sina glansdagar. För de oinvigda kan det låta som sagor om Alladin och de fyrtio rövarna, och historierna om förlustelser i när och fjärran kan få vilka öron som helst att rodna, men faktum är att de har levat livet, ibland som om dagen varit den sista i livet, och samtidigt utfört arbeten på väg med alla vedermödor det inneburit och som få skulle vilja uppleva idag.

De må vara skröpliga i kropp och ben men aktiviteten i hjärnan har inte förändrats nämnvärt. För att inte tala om vilket hästminne många har. Imponerande. Den yrkesstolthet dessa modiga morske män besitter kan ingen ta ifrån dom. Frågar man vad de hade velat göra istället om de inte börjat köra, får man ett svar som låter ungefär som: det vete fan… finns det något annat?

Det är lätt att ramla tillbaka till tiden som var fastän både fordon och planering var sisådär, men ändå, den glädjen som fanns då finns inte på långt när nu. Alltså visst, det är kul att köra, kul med nya fina moderna åk, mycket fiffiga hjälpmedel som underlättar arbetet. M e n, arbetsglädjen har tagits ifrån oss. Vi är belagda med så många skyldigheter samtidigt som vi inte har några rättigheter alls när det kommer till sin spets. Alltså vi får inte ens lov att glömma små struntsaker, samtidigt som en åklagare kan glömma att signera ett papper, och en polis kan glömma sitt förarkort i en lastbil de kontrollerat, vilket är rätt vanligt.

För att inte nämna de gudabenådade speditörernas prisdumpningar till åkarna som i sin tur skall följa löneutvecklingen till sina anställda. Det rimmar illa, eller hur. Även de mest härdade tröttnar och tappar gnistan efter något år, för det är banne mig jobbigt att hela tiden hålla sig på tårna och ajour med de ständigt ökande trycket på oss. En tröst i eländet är dock att den dagen man inte orkar hänga med kallet längre, då kan man slå sig till ro och facebooka med sina gamla vänner och kollegor och planera nåt bus till nästa träff. Jag är oerhört stolt över att ha fått vara med på ett hörn av den sista ”storhetstiden” både på land och hav.

Jag hoppas ändå att alla som kör på våra vägar är stolta och glada över sina jobb för det är trots allt stordåd som utförs på vägarna dagligen och det med livet som insats, varenda dag i veckan.

Var rädda om er alla fantastiska riddare, både manliga och kvinnliga, för vad vore väl världen utan er?

Cathie