Åklagaren framhöll tidigt att det kriminella dramat längs Drottninggatan i Stockholm ledde till att målet gäller en mycket lång brottsplats när Akilov där den 7 april 2017 med en genomsnittsfart på 60 km/tim for fram som en vettvilling och mejade ner människor som befann sig längs gatan.

Akilovs mål var att döda så många som möjligt och han kände sig besviken när antalet dödade – med hans synsätt – begränsades till fem människor. Därutöver orsakade framfarten att ett flertal påkörda människor fick svåra skador för livet.

Det är många brottsrekvisit (förutsättningar för att ett visst brott ska föreligga) som åklagaren har att bevisa för att kunna vara ett terroristbrott. Förutom morden och mordförsöken och övriga gärningar i fallet krävs det att vad Akilov gjort allvarligt hade kunnat skada Sverige.

Dessutom krävs i målet att åklagaren förmår visa att Akilov begått sina brottsliga gärningar med avsikt att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen i Sverige och för att otillbörligen tvinga Sveriges regering och riksdag att avbryta ett svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen som genomförs av den globala koalitionen mot Islamiska staten (IS) i Irak.

Åklagarens bevisbörda är alltid långtgående i brottmål men i terroristmål är det särskilt betungande mot bakgrund av terroristbrottets konstruktion.

Vad som också är kännetecknande för terroristbrottet är att gärningsmannen vill göra oss alla till någon form av brottsoffer genom att skapa ett betydligt otryggare samhälle och där vi helst ständigt ska gå omkring och känna skräck för någon form av terrorangrepp.

Den öppna demokratin är i fara. Den som begår ett terroristbrott har nämligen för avsikt att injaga allvarlig fruktan hos en hel befolkning eller åtminstone en del av befolkningen. Och visst påverkas vi. Åtminstone jag kan lätt förnimma en viss oro till exempel när jag åker tunnelbana i rusningstid.

Jag är inte heller så glad numera för att finnas i stora folksamlingar eller delta i publikdragande evenemang som det går att ana sig till att en eventuell terrorist gärna skulle se som ett lämpligt mål för ett angrepp.

Samtidigt uppmanas vi att behålla lugnet och leva som vanligt. Och det är väl också vad det sunda förnuftet säger. Men det är inte alltid så lätt att hålla sig strikt till det.

Det blir en lång huvudförhandling i Stockholms tingsrätt i Akilov-målet. Påfrestande också för alla berörda. Inte minst för de överlevande skadade och för de anhöriga till de mördade. Även för den lastbilsförare som Akilov tillgrep bilen från har påverkats starkt psykiskt som en följd av det inträffade. Ändå betraktas han inte formellt som målsägande i målet.

Lastbilsägaren är målsägande men inte föraren. Det sistnämnda är ingen självklarhet men åklagaren har uppenbarligen nödgats göra ganska stränga avgränsningar. Startnyckeln satt i när föraren tillfälligt lämnade fordonet. Det möjliggjorde tillgreppet. Att lämna ett fordon med startnyckeln i är normalt straffbart. Men det finns situationer när nyckeln måste vara i för att möjliggöra till exempel lossning och lastning. Det kommer säkert snart att finnas ny teknik som omöjliggör motsvarande tillgrepp som det Akilov gjorde.

Inte förrän någon gång före midsommar lär förhandlingen vara över i första instans. Sedan är det sannolikt att målet prövas också i hovrätten.

Även om Akilov, precis som alla andra tilltalade, har rätten att få både skuldfrågan och påföljdsfrågan prövad i domstol är det lätt att förutse vad påföljden kommer att bli. Ett livstidsstraff som blir så ”äkta” som det någonsin går att förutse. En senare omvandling till ett tidsbestämt straff för Akilov bedömer jag som utesluten.

Akilov kommer med andra ord – om jag får rätt – att befinna sig bakom lås och bom för resten av livet.