Under min tid som åklagare fick jag ibland höra att det väl inte kunde vara så allvarligt att föra in en hund till Sverige utan att anmäla införseln till tullbehandling. Till exempel en hund som någon under en semesterresa fattat tycke för och som man efter ett tag betraktat som en ny familjemedlem som naturligen skulle få följa med hem till Sverige.
I ett aktuellt fall har Högsta domstolen, HD, prövat ett fall rörande gällande tre fall av grov smuggling för två makar av hundar som fötts upp i Serbien och där merparten av hundarna efter den olovliga införseln till Sverige har sålts vidare i landet.
Alla hundar utom en har på grund av risken för rabiessmitta fått avlivas efter beslut av Jordbruksverket. (HD:s dom den 14 juni 2018 i mål B 3079-17)
HD har prövat om smugglingsbrotten ska vara av normalgraden eller grova. Eftersom fråga varit om smuggling av hundar där det funnits en beaktansvärd risk för rabiessmitta hos hundarna och där smittan kan spridas från hund till människa och det därtill är fråga om en sjukdom med dödlig utgång om inte behandling sätts in i ett tidigt skede, så har varje smuggling bedömts som grov smuggling.
HD har ansett att den samlade smugglingsbrottslighetens straffvärde motsvarar fängelse i nio månader för var och en av makarna.
Envar av makarna ville ha en icke frihetsberövande påföljd eller ett kortare fängelsestraff än det som ådömts för var och en på sex månader.
HD konstaterar att smuggling i praxis har ansetts vara brott av sådan art att råder en presumtion för fängelse. Det saknas enligt HD skäl att göra avsteg härifrån i det aktuella målet. HD fastställde därför fängelsestraffen för de båda makarna på sex månader vardera. (HD kunde inte gå utöver den av hovrätten utdömda påföljden eftersom riksåklagaren ej överklagat.)
Argument som risk för rabiessmittade hundar med risk för vidare dödlig smitta till människa borde vara tunga och avhållande för alla. Men är det likväl inte alltid. Just den aktuella hunden, som ser så frisk ut kan ju inte vara smittad, och så vidare.
Att synen på domslut som berör en själv inte alltid överensstämmer med domstolens egen bedömning är väl egentligen inte märkligare än att fotbollsspelare ofta tämligen vilt och högljutt protesterar mot domslut under spel, där domslutet inte anses gynna det berörda lagets eller den enskilde spelarens intressen.
Allmänt sett tror jag säkert att de flesta människor har respekt för domstolarnas syn på straffvärdet av insmuggling av hund till Sverige från ett land där risk för rabiessmitta föreligger. Och alltså förstår att ett sådant brott kan bedömas som grovt och som ett artbrott som bör ge ett fängelsestraff.