Vi har som bekant en spärr till riksdagen på fyra procent av rösterna för att inte riksdagen ska komma att bestå av en svårhanterlig mängd småpartier. Det är lätt att förstå grunden för detta.
Men sett ur ett väljarperspektiv är det svårare. Om vi – i tiden alltså innan valet 2018 ägt rum – som exempel väljer att betrakta procenttalen för Kristdemokraterna (KD) och Feministiskt Initiativ (FI) vid förra riksdagsvalet (2014) fick KD 4,57 procent av rösterna och FI 3,12 procent.
Väljare som lagt sin röst för KD fick därmed – förenklat uttryckt – ”valuta för pengarna” i form av genomslag för det parti man lagt sin röstsedel för i riksdagen.
För väljare som stannat för FI gick det sämre även om valresultatet, som jag ser det, var starkt. Väljarna fick trots det ingen FI-representation alls i riksdagen.
Det går naturligtvis att säga som FI själva hävdade att det goda resultatet ändå fick genomslagskraft i opinionen och också påverkade andra större partiers förhållningssätt till olika frågor i riktning mot ett mer feministiskt inriktat synsätt.
Med den teknikutveckling vi haft borde det – med bibehållen respekt för att vi inte bör ha många små partier i riksdagen – från ett väljarperspektiv kunna tillåtas att alla väljare i första hand kan rösta på sitt favoritparti oavsett om det riskerar att hamna utanför riksdagen.
Om den som så önskar får ange ett andrahandsalternativ för det fall spärren skulle slå till avseende förstahandsvalet, blir risken för att ”rösten blir bortkastad” mycket mindre. Valproceduren blir också mer demokratisk, sett till väljarens intressen. Och de mindre partierna som ligger kring den känsliga ”spärren” i opinionsmätningarna inför valet, slipper befara att väljare tar det säkra före det osäkra och väljer ett ”säkrare” alternativ i form av ett större parti än det man allra helst skulle önska bli företrädd av i riksdagen.
En annan viktig fråga är om vi har en väg- respektive järnvägsstruktur i landet som gör det möjligt att realistiskt beräkna en säkerställd ankomsttid? För flyga ska vi helst inte om vi lyssnar till allt mer bestämda miljömässigt betingade argument.
Tågen, som är ”miljögodkända”, går dessvärre inte riktigt att förlita sig på vad gäller förseningar. Är det inte nedrivna kontaktledningar så är det obehöriga människor på spåren. Eller något annat som i somras – solkurvor.
Människor jag träffar tycker att allt tal om höghastighetståg känns främmande; de är helnöjda med nuvarande fartresurser om bara tiderna går att lita på och vet att med superfart ökar olycksriskerna markant.
Och vägtrafiken är så präglad av djungelns lag numera med allt färre synliga trafikpoliser att de hänsynslösa förarna själva anser sig fritt kunna bestämma vilka normer som ska gälla för dem i trafiken. Jag tror knappt att jag kört någon längre sträcka på E4 i år utan att det varit åtminstone någon tidsinkande trafikincident längs min färdväg.
Och den underbara cykeln duger ju tyvärr inte att färdas riktigt långt med. Inte ens med elmotorförstärkning, om man inte har väldigt gott om tramptid.
Sven-Erik Alhem
Foto: Edaen