Utan att jag nu hänför mig till ett specifikt fall tror jag att det kan vara värt att pedagogiskt försöka förklara vilka befogenheter lagstiftaren ger envar (det vill säga vem som helst av alla oss som inte är poliser) att agera och gripa en misstänkt brottsling.
En första förutsättning är att det misstänkta brottet är sådant att det ingår fängelse i straffskalan. Det gör det till exempel inte för en normal hastighetsförseelse.
Även om sådant brott säkert skulle kunna locka en och annan privatperson att vilja ”leka polis” och gripa in. Men ”envar” har alltså ingen möjlighet att gripa en fordonsförare som kör för fort.
Men för stöld och även för ringa stöld (tidigare snatteri) finns fängelse i straffskalan och då kan envar gripa en misstänkt tjuv. Men bara om gripandet sker sedan den misstänkte tjuven påträffats på bar gärning eller flyende fot.
Själva gripandet måste också ske med beaktande av den så kallade proportionalitetsprincipen, det vill säga det tvång eller våld som används måste vara rimligt och försvarligt i förhållande till alla relevanta omständigheter.
Envar har ju ingen skyldighet att ingripa. Bara en legal möjlighet.
En ytterligare förutsättning för ett envarsgripande är att den gripne överlämnas till ”närmaste polisman”. Det innebär inte att den som griper har rätt att gå runt med den gripne på stan och leta efter en polisman. Inte heller går det att transportera den misstänkte till en lokal hur som helst och hysa in vederbörande där i avvaktan på polisens ankomst.
Normalt förutsätts att kontakten med polisen sker direkt per telefon och att polisen anländer förhållandevis skyndsamt och övertar gripandet. Kan det inte ske måste den frihetsberövade släppas.
På flyende fot innebär i praktiken att det finns ögonkontakt från den ingripande envar till den misstänkte under flykten. Har den misstänkte lyckats undkomma får bara polisen göra ett ingripande i efterhand.
Det är det sistnämnda förhållandet som kan vålla bekymmer. Om vi tänker oss att den som drabbats till exempel av upprepade bränslestölder från sitt företags bilar eller någon bränsledepå efter viss spaning anser sig känna igen den misstänkte tjuven men inte kan/hinner ingripa omedelbar (bar gärning) eller under den misstänktes flykt utan först någon dag senare, har den legala rätten att gripa upphört.
Varför ska det vara så krångligt frågar sig kanske en och annan. Det är väl bara bra om polisen får hjälp med att klara upp ett vardagsbrott som kanske annars förblir ouppklarat?
Må så vara. Men lagstiftaren har varit försiktig och ansett det medföra alltför stora risker att ge alla oss som inte är poliser och har den utbildning och kompetens som krävs för yrket en mer långtgående legal möjlighet att gripa någon i efterhand. Då finns naturligtvis större risk för missförstånd efter en felaktig identitetsbedömning än om gripandet sker omedelbart vid brottstillfället eller i vart fall medan gärningspersonen söker avlägsna sig från brottsplatsen.
Skulle däremot en misstänkt vara formellt efterlyst av polisen får ett gripande ske av envar. Även i det fallet kan ju en missbedömning göras av den enskilde ingripande åtminstone vad gäller själva identiteten.
Avslutningsvis blir ett gott allmängiltigt råd från min sida i de flesta situationer – även när lagstiftaren ger utrymme åt ”envar” att handfast gripa en misstänkt – följande. Det är oftast bättre att försöka registrera vad som sker och kontakta polisen med en lägesbeskrivning och förhoppning om att polisen kan komma och ingripa än att handla själv och riskera att till exempel bli skadad.
Rättegångsbalken 24 kap 7§ 2st lyder: Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Lag (1987:1211).
Sven-Erik Alhem