Enligt min mening har vi för många tuffa förare i dagens trafik. Oftast är det manliga förare som torde ha ett behov av att visa makt i trafiken. Antingen genom att köra påtagligt för fort eller genom aggressiv körning där ett framförvarande fordon som kör för sakta, enligt den aggressives bedömning, lätt kan bli ett hatobjekt.
Det medför ofta att den aggressive lägger sig alldeles intill likt ett högoktanigt tävlingsfordon som strävar efter att vinna ett lopp.

När jag ser sådana händelser brukar jag reflektera över vilka föraregenskaper och vilket körsätt som premieras under själva uppkörningen för körkort. Vilka kan läggas till grund för ett godkännande. Är det ett ödmjukt, lite försiktigt och hänsynsfullt förhållningssätt till övrig trafik eller är det ett rappare körsätt som måhända skulle kunna påstås bättre passa in i dagens – allmänt sett – hetsigare trafiktempo?

Jag vet inte, men jag kan gärna tillstå att det vore intressant att följa med som osynlig passagerare under en lång rad uppkörningar för att kunna bilda sig en uppfattning om vad det är som gör att en uppkörning kan godkännas medan en annan underkänns. Det torde ju ofta vara endast nyanser mellan det ena resultatet jämfört med det andra. Och hinner den som kuggas som privatist verkligen få tillfälle till ett andra försök innan tiden för godkännandet av teoridelen löpt ut och även teoriprovet måste göras om?

En gång i tiden i samband med högertrafikomläggningen vill jag minnas lanserades ”Åke Mjuk” som en idealförare i trafiken både av miljö- och trafiksäkerhetsskäl. Undrar om vi inte skulle vara betjänta av fler Åke Mjukar som kan godkännas vid uppkörningen och som därefter får verka som goda föredömen i trafiken
Den som har erfarenheter – positiva eller negativa – i fråga om hur det är i praktiken att ta körkort får gärna kontakta mig via redaktionen (aklagare@vagpress.se).

I skrivande stund – långt efter valet den 9 september förra året – saknar Sverige alltjämt en ”riktig” regering. Och det går inte riktigt att se någon träda fram ur dimman heller. Men vem vet; kanske löser sig knutarna plötsligt och vi får någon slags kompromissuppgörelse som medför att ett dyrt extraval kan undvikas. För även om ett extraval vore väldigt spännande kan det nog bli alltför spännande och kanske också ödesdigert för något eller några av riksdagspartierna.

För det är föga sannolikt att alla skulle komma ut som segrare efter ett sådant nytt val.

Sven-Erik Alhem