Läget var i korthet följande.
I vanlig ordning inför placeringen i polisarresten avvisiterades den berusade. Inte bara blev han då av med sin medicin utan också något senare varenda klädespersedel liksom en madrass som fanns i cellen han leddes in till.
Vistelsen i cellen blev ingen höjdare. Utan kläder i drygt sex timmar fick han befinna sig i cellen. Inte bara kläderna fattades honom. I sin fulla nakenhet hade han ingen filt att skyla sig med och heller ingen madrass att vila på. Härutöver var det också så att kvinnlig personal var med under tillsynen av honom och kunde se honom under dessa med all sannolikhet förnedrande omständigheter.
JO tyckte att det var beklagligt att polisen inte samrådde med läkare när det gällde att den berusade inte skulle ha tillgång till sin medicin. JO var också – tycker jag helt förståeligt – kritisk mot polisen för att den berusade fick vara helt naken i cellen under lång tid utan tillgång till kläder eller en filt och för att kvinnlig personal fick vara med i tillsynen av honom.
Jag undrar hur JO-kritiken togs emot inom polisen? Skämdes den som var ytterst ansvarig för hur det blev? Eller var kritiken något som bara gick att skaka av sig? Jag vet inte.
Normalt brukar myndigheter som blir ifrågasatta under sin myndighetsutövning lite ödmjukt och klädsamt medge att något gick åtminstone delvis fel men att rutinerna nu ändrats så att något liknande inte ska kunna hända igen. Ungefär så.
Det innebär ju inte att man får veta den verkliga bakgrunden och sanningen bakom ett beteende som förefaller märkligt.
Från fyllecell över till den angelägna polisiära trafikövervakningen på våra ofta hetsiga vägar. Där fri fart dessvärre numera i stort ”tillåts” utan särskilt stor risk för den hänsynslöse föraren att åka dit i en poliskontroll.
Förr var det inte särskilt svårt att sammanträffa med både en och flera stolta, superkompetenta och alerta trafikpoliser som var fulla av ambition att genom sin polisiära närvaro i trafiken åstadkomma högsta möjliga trafiksäkerhet. Numera torde sådana specialistpoliser vara svåra att återfinna. Jag ser dem sällan längs vägarna och det sägs mig ofta från vanligtvis välunderrättat håll att de knappast finns på annat håll heller.
Är det så konstigt då att en av de få kvarvarande ”äkta” trafikpoliserna med all sin specialistkompetens kan känna en viss rodnad över hur lite en del av kollegorna egentligen kan om trafikfrågorna? Något som känns synnerligen beklagligt och anmärkningsvärt inte minst med beaktande av att trafikklimatet blivit allt hårdare.
Gällande trafiknormer överskrids ofta flagrant och hänsynslöst. Alldeles för många dödas och skadas i trafiken.
Så även om polisen är hårt ansträngd av många viktiga uppgifter går det inte att komma ifrån att en synnerligen viktig uppgift, nämligen den polisiära trafikövervakningen, borde få en betydligt bättre prioritering inom den numera sedan några år etablerade enda Polismyndigheten (med stort P) i Sverige.
Sven-Erik Alhem