Inte minst mot bakgrund av den utveckling mot hänsynslös och egoistisk framfart på vägarna och med allt fler tyngre fordon inblandade i trafikincidenter känns det angeläget med kraftfulla och kontinuerliga polistrafikinsatser. Det måste helt enkelt bli mer riskfyllt att köra utan beaktande av de stränga normer som formellt gäller för alla förare av fordon.
Vi har fått del av hur tingsrätten såg på bussförarens ansvar efter den tragiska singelolyckan i Härjedalen några mil söder om Sveg för två år sedan. Bussen gick av vägen i en svag högerkurva tidigt på morgonen och tre högstadieelever omkom. Flera skadades. Några mycket allvarligt.
Domstolen har i sin dom konstaterat att det inte finns någon annan rimlig förklaring till avåkningen och den efterföljande trafikolyckan än att bussföraren har varit trött/sömnig och att han till följd av sitt tillstånd haft en nedsatt koncentration och vaksamhet. Detta anser tingsrätten har påverkat hans förmåga att framföra bussen säkert och hålla den på vägen.
Så långt i läsningen av domskälen kan man lätt tro att den rättsliga analysen ska leda fram till en fällande dom.
Därefter slår domstolen emellertid fast dels att föraren rimligtvis har känt viss trötthet men att det dock inte finns någonting i utredningen som ger stöd för att föraren uppvisat några symtom på trötthet eller sömnighet.
Sammantaget finner tingsrätten därför att det inte är visat att bussföraren insåg eller borde ha insett att hans koncentration och vaksamhet var nedsatt till följd av trötthet/sömnighet på en nivå som innebar en risk för att han inte skulle kunna framföra bussen på ett trafiksäkert sätt. Han kan därför enligt domstolens bedömning inte anses ha agerat straffbart oaktsamt.
Jag tycker att det vore bra med en hovrättsprövning. Hoppas att åklagaren väljer att överklaga.
Grunden för min inställning är följande.
Extremt höga krav måste ställas på en yrkeschaufför med ansvar för ett tungt fordon med många passagerare vad gäller förberedelse inför längre körning och insikter om den farliga tröttheten med tillfälliga blackouter i form av insomning. Det är, tycker jag, en enorm skillnad mellan ansvaret för yrkeschauffören och vardagsbilisten i detta hänseende.
Med fokus på vad jag nu inriktat mig på borde en ny prövning i hovrätten rimligen kunna leda till ett ifrågasättande av tingsrättens analys och bedömning i fråga om vad bussföraren borde ha insett i fråga om koncentration och vaksamhet till följd av trötthet/sömnighet.
För de många brottsoffren och för deras anhöriga kan en sådan prövning kännas viktig. Och kanske kan den leda till att hovrätten kan finna det ställt bortom rimligt tvivel att den erforderliga subjektiva nivån om ”straffbart oaktsamt” agerande uppnåtts med en fällande dom som resultat.
Ett helt annat juridiskt och etiskt intressant spörsmål kom i dagen nyligen genom tidningen Proffs avslöjande om hur ett mejl från en trafikledare (hos EUT Transport & Logistik) till åkare utformats i syfte att förarna skulle undgå misstankar om cabotage. Även om det inte är straffbart att uppmana åkarna bland annat att ljuga för polisen, gömma fraktsedlar och att välja vägar som anses mindre riskfyllda att färdas på för att undgå poliskontroller är avslöjandet socialt och etiskt diskvalificerande i fråga om anseende.
Genom mejlet visar trafikledaren sitt rätta ansikte i förhållande till efterlevnaden av cabotageregelverket.
Är det inte konstigt att avslöjandet inte fått större uppmärksamhet och reaktioner? Eller finns det någon myndighet som vilar på hanen?
Sven-Erik Alhem