”Skuldbeläggning får aldrig smitta av sig på oskyldiga”

I brottmål benämns en skadelidande ”målsägande” i enlighet med rättegångsbalkens terminologi. I många andra sammanhang använder vi ord som brottsoffer, brottsutsatt och liknande. Vem som är målsägande under en förundersökning (polisutredning) och i förekommande fall under själva domstolsprocessen har noga bestämts i rättegångsbalken. Där sägs att målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Att den som bedragits, bestulits, blivit misshandlad eller våldtagen är att anse som målsägande inser vi alla. Likaså att nära anhöriga till personer som mördats tillhör kategorin förstår vi också. Ibland berör allvarliga brottsliga gärningar oss så djupt att vi i någon bemärkelse kan känna oss själva som något av ett brottsoffer. Det gäller till exempel ofta när barn mördas eller skändas.

Människor som är anhöriga till gärningsmän, särskilt vid grova brott lider oftast också och kan ha ett behov av stöd från medmänniskor och professionella insatser. I sådana fall kan förståelsen vara betydligt mindre för deras utsatta situation jämfört med vad som gäller i fråga om anhöriga till brottsutsatta.

Fullkomligt oskyldiga anhöriga kan riskera svepas med in i en form av allmän avsky för den skyldige gärningspersonen. Ibland kan det bli så illa att sådana anhöriga känner sig nödsakade att flytta för att komma bort från obehaget och skammen de känner.

Det är viktigt att vi alla lyfter fram hur orättvist en sådan helt oberättigad skuldbeläggning kan slå mot exempelvis en redan utsatt hustru/sambo till en mördare och – inte minst – till de barn som finns i familjen. Alla som har möjlighet att i en sådan situation visa den eller de berörda anhöriga sympati och ge dem ett medmänskligt stöd bör göra det som ett komplement till eventuellt erforderliga professionella insatser.

Motsatsen – att ge näring åt en förekommande negativ missaktning – är självfallet helt förkastlig.

I Jönköpings-Posten har den 11 maj 2019 i en problembelysande och läsvärd artikel redovisats hur en kvinna, sedan hennes man dömts för mord, stod ensam kvar med sitt barn och kände av skammen och skulden som omgivningen lade på henne. Hon befann sig som ett osynligt brottsoffer, ”de där som får skylla sig själva”.

Straffrätten kräver ytterst en skuldfastställelse i allmän domstol genom en lagakraftägande dom. För att en sådan fastställelse ska vara möjlig krävs – efter det att en polisutredning genomförts – att åtal väcks mot den eller dem som misstänks för brott. Den skuldbeläggning som under noggrant reglerade former äger rum inom rättsväsendet får naturligtvis aldrig ”smitta av sig” på fullständigt oskyldiga anförvanter.

Det sagda låter självklart och borde alltid vara det. Men är det likväl inte. Och precis det kan du och jag anstränga oss för att söka förbättra.

På trafikens område är det för övrigt många som känner sig både frustrerade, förnärmade och utsatta för andras hänsynslösa framfart utan att vara att betrakta som målsägande i rättegångsbalkens bemärkelse. Det blir vi först om vi till exempel blir påkörda eller utsatta för en konkret fara som även går att påvisa.

Risken att något händer under färd på våra vägar idag är dessvärre hög. Trafikövervakningen är tyvärr oftast undermålig och när polisen inte syns till råder ofta djungelns lag i trafiken.