Det har dessvärre hänt att farligheten också blivit uppenbar när till exempel ett vittne mördats även som en närstående till denne. Det är klart att sådant sprider skräck och leder till att den rättsliga tystnadskulturen breder ut sig. Trots att det normalt inte alls är farligt att vittna.

Om vittnen tystnar, försvåras bevissituationen för åklagaren som har den fulla bevisbördan. Det leder också till att de som utsätts för brott får svårare att få rätt när de har rätt. Alla målsägande är beroende av att åklagare kan fullgöra den svåra uppgiften att kunna styrka brott som kan leda till åtal och fällande dom.
Även om den tekniska bevismöjligheten har ökat bland annat genom allt bättre DNA-forskning och tillämpning när det gäller bevissäkring, kommer muntliga uppgifter från dem som sett eller hört något som kan sättas i samband med brott att vara synnerligen betydelsefulla.

I SVT-programmet ”Uppdrag granskning” nyligen åskådliggjordes vittnesproblematiken på ett närmast kusligt sett. Programmet behandlade en feg misshandel (flera gärningsmän mot en ensam målsägande och med slag mot huvudet bakifrån av en av gärningsmännen) i samband med ett bråk på en plats där en Valborgseld tänts.

Det fanns många utomstående människor på plats som uppenbarligen såg vad som skedde.

Bland dem som fanns alldeles i närheten var också två av kommunens egna trygghetsvärdar. När polisen kom till platsen togs utredningsuppgifter kortfattat upp. Dessa syntes klarläggande i fråga om vad som hänt. Emellertid drog utredningen ut på tiden innan mer ingående förhör hölls med vittnena.

Och därmed började eländet. Det ena vittnet efter det andra hoppade av. Inte ens trygghetsvärdarna ställde upp. Trots att alla vid ett eventuellt vittnesförhör under ed i domstol vid straffansvar är skyldiga att noga hålla sig till sanningen och berätta allt man sett.

Vittnesplikten är alltså obligatorisk. Åklagaren har möjlighet att i vissa fall påkalla förhör under ed med ett vittne i domstol redan under förundersökningen.

Alla som såg ”Uppdrag granskning” måste också ha undrat hur det blir med likheten inför lagen om vittnen flyr undan. Blir det så att vissa kriminella som anses mer eller mindre farliga för vittnenas egen eller familjens säkerhet kommer undan? Kan sådana kriminella därigenom mer eller mindre själva bestämma efter vilka normer de ska leva och handla? Och inte bry sig om de lagar och förordningar som gäller för alla?

Frågorna är många. Det är alls inte enkelt att komma med kloka svar. Låt oss först slå fast att anonyma vittnen om sådana framöver kommer att tillåtas bara helt undantagsvis kan få betydelse. Tidiga och väl i både ljud och bild dokumenterade förhör under förundersökningen bör få effekt (jfr senast Brå:s förslag härom).

Det blir betydligt svårare att genom brottet ”övergrepp i rättssak” ge sig på ett vittne som tidigt har uttalat sig på ett väldokumenterat sätt under polisutredningen. Särskilt om domstolarna genomgående fäster större vikt vid en tidig utsaga när denna avviker från vad vittnet säger inför rätten. Eller där vittnet inte säger något alls.

Jag tror att mycket också skulle vara att vinna genom att bättre förhörsharmoni och förhörsklimat åstadkoms för alla vittnen och målsägande i känsliga mål. Det kan åstadkommas om huvudregeln är att bevispersoner i sådana mål skall infinna sig vid en annan bestämd domstol än processdomstolen. Var vittnet faktiskt finns ska vara sekretessbelagt utom för de berörda domstolarna.

Vittnesutsagan överförs via länk till processdomstolen inom ramen för nuvarande, förbättrade regler.

Om huvudregeln är att vittnet inställer sig vid en annan domstol än processdomstolen i de känsliga målen blir påfrestningarna avsevärt mindre. Vittnets utseende kan också förändras något genom smink, till exempel.

Därmed ”säljs ansiktet inte ut” i processdomstolen och det blir svårare för tilltalade eller närvarande åhörare i processdomstolen att känna igen ett vittne jämfört med om denne uppträtt ”live” inför processdomstolen. Och jag är säker på att förhörsbetingelserna för vittnena med en sådan ordning blir bättre. Det gynnar rättssäkerheten.

Det är också klädsamt att alltid ställa sig själv frågan om man är villig att vittna under alla tänkbara förhållanden. I alla fall innan kritik uttalas mot bevispersoner som inte vill ställa upp. Tycker jag.

Sven-Erik Alhem
Tidigare överåklagare och numera förbundsordförande i Brottsofferjouren Sverige