Gärningspersoner som beter sig så farligt och hänsynslöst är något betydligt värre än vårdslösa. De gör sig skyldiga till uppsåtliga brottsliga handlingar vilka för de människor brotten drabbar kan sluta riktigt illa.

Enligt min mening är straffvärdet för sådant agerande är högt. Ord och begrepp får inte förvanskas. Ett vårdslöst beteende när det gäller att bruka raketer kan förvisso också vara farligt men syftar inte till att skada eller hota andra människor.

På tal om straffvärde. Det är inte alltid lagstiftarens intentioner gällande straffvärdet fått avsett genomslag i domstolarna. Försiktighet har länge tillämpats när det gällt att använda den övre delen inom strafflatituden. ”Det kan ju alltid förekomma något senare mål som innehåller något som är värre” tycks ibland domare tänka. Med undantag för de grova narkotikabrotten ända till dess Högsta domstolen för ett antal år sedan för många narkotikabrott något mildrade straffvärdesynen.

En bra lagstiftningsmetod har visat sig vara att bestämma ett förhållandevis högt minimistraff såsom för till exempel grovt vapenbrott. Med en lägsta påföljd på två års fängelse för den som illegalt beväpnar sig och ertappas leder gärningen också till så kallad obligatorisk häktning.

Effekten blir då att gärningspersonen direkt kan gripas, anhållas och av domstol häktas samt – i händelse av fällande dom – förbli häktad fram till verkställigheten av fängelsestraffet.

En sådan ordning känner jag mig säker på är helt överensstämmande med allmänhetens uppfattning om hur det bör gå till när det gäller den rättsliga handläggningen av illegal vapenanvändning. Utan silkesvantar.

I anledning av all politisk debatt kring betydelsen av ständigt högre straffvärden måste noga påpekas att det är den faktiska lagföringen av varje enskilt brott som är viktigast.

Ouppklarade brott för vilka gäller allt högre straffsatser leder i stället sannolikt till en ej av lagstiftaren avsedd signalverkan nämligen att respekten för de brottsbekämpande myndigheternas kompetens och förmåga att klara av sina uppgifter att bekämpa kriminaliteten försvagas.

En domstol kan aldrig döma någon för ett grovt brott utan att detta först utretts under en förundersökning och därefter efter åtal kommit in som ett brottmål till domstolen för prövning av skuldfrågan samt i förekommande fall påföljd.

Domstolarna är helt självständiga och oberoende. De ingår alltså inte bland de brottsbekämpande myndigheterna.

För övrigt frågar jag mig oroligt varje dag om polis och åklagare tillsammans med andra myndigheter och – inte minst viktigt i sammanhanget – oss alla kommer att klara upp de så kallade gängskjutningarna (juridiskt mer korrekt morden och försöken till mord). För staten måste visa sig vara starkare – inte bara i ord – än de grovt kriminella.

I all min oro behåller jag emellertid hoppet. Trots allt.