”Att ens behöva tolka cabotagereglerna känns märkligt”

Alla människor är på olika sätt berörda av den pågående Corona-pandemin. Här i landet får vi varierande förhållningsregler från regeringen och Folkhälsomyndigheten som vi uppmanas att hålla för att minimera smittorisken. Vi förutsätts inte bara följa reglerna och råden utan också se till att vi tillämpar dem lojalt i syfte att så många som möjligt ska klara sig från pandemins följdverkningar. ”Leta inte kryphål och undantag från normerna!” uppmanas vi av en minister med till synes sträng uppsyn.

Det är väl bra så eftersom syftet är gott. Men det är ingalunda på alla områden som en sådan sträng inställning allmänt accepteras. På trafikens område har vi till exempel tämligen snåriga regler gällande vad en utländsk transportör som till Sverige utfört en internationell godstransport på väg får ägna sig åt i form av extra transporter här i landet i nära anslutning till det ursprungliga transportuppdraget innan fordonet efter kort tid måste lämna Sverige.

Det finns särskilda EU-bestämmelser som närmare reglerar under vilka exakta premisser sådana extra transporter tillåts. EU-bestämmelserna om av vad som ska gälla så kallade cabotageverksamhet har funnits påkallade för att skapa ordning och reda och lika villkor för alla.

Har det blivit så? Jag tror inte det.

När detta skrivs finns färska brottmål som avser cabotagemål och som torde komma att prövas också i högre instans(er). I målen är det tydligt att det finns utrymme för olika uppfattning om tolkningen av bestämmelserna. Bedömningen av cabotagebestämmelserna hos ett företag som ger uppdrag åt ett utländskt transportföretag kan skilja sig från Transportstyrelsens tolkning.

Redan det förhållandet att EU-bestämmelserna är så utformade att en tolkning av dem anses erforderlig känns anmärkningsvärd. Ytterst blir det domstolarna i brottmål som i vanlig ordning får avgöra frågan. Sannolikt behövs det här ett avgörande i högsta instans.

Jag avser i en senare krönika när vi vet lite mer om domstolarnas bedömningar återkomma till frågan. Men personligen skulle jag önska att det aldrig borde få finnas tveksamheter som öppnar för olika tolkningsbedömningar och kryphål i EU-regleringen gällande cabotageverksamhet. En glasklar reglering för vad som krävs såväl från berörda åkeriföretag som för uppdragsgivarnas/beställarnas sida vore önskvärd.

För mig känns det också orimligt att svårtillämpade cabotagebestämmelser ska orsaka att betydande utredningsinsatser krävs för polis och åklagare i samband med en straffrättslig prövning. Straffrätten medför till exempel att den tuffa allomfattande bevisbördan helt vilar på åklagarens axlar samtidigt som misstänkta/tilltalade kan vara helt passiva om de så önskar.

Kanske känns straffrättssystemet därför mindre väl lämpat som sanktionsväg om man ser på cabotagefrågan lite mer framåtsyftande. Kanske skulle ett rent ekonomiskt baserat sanktionssystem utanför straffrättens ramar var önskvärt. Då skulle sannolikt högre krav kunna ställas på i verksamheten inblandade aktörer. En sådan ordning skulle kunna vara mer framgångsrik när det gäller att få till stånd en god regelefterlevnad.

Oavsett sanktionssystem känns det rimligt att kräva enkla och klara EU-bestämmelser om cabotage. Så att människor tydligt förstår vad som gäller. Både berörda myndigheter, åkeriföretag och de som anlitar företagen. Inga bedömningssvårigheter eller kryphål bör vara möjliga att finna ens vid studium under lupp.