SVEN-ERIK ALHEM

Vem mer än lagstiftaren tycker annorlunda om blåljussabotage?

I coronatider har det moraliska ansvaret ofta känts särskilt allvarstungt när det gällt att minska risken för smittspridning. Den straffrättsliga dimensionen har känts mer avlägsen. Från såväl Folkhälsomyndigheten som från statsministern själv och andra statsråd har uttalats stränga förhållningsregler om hur vi ska bete oss för att till varje pris minska risken för vidare smittspridning av covid-19.



Ingen får, har det myndigt förklarats, leta efter undantag som gäller för just den egna situationen. Vi förutsätts alla vara lojala och se till samhällets bästa i varje läge.

För en statsminister eller ett statsråd kan något så vanligtvis oskyldigt som ett butiksbesök under pandemin mot bakgrund av förhållningsreglerna röra upp känslor. Även om uppmärksammade regeringsledamöter varit väldigt långt ifrån att göra något olagligt, tror jag att de när de uppmärksammats i vimlet innerst inne själva känt av en viss moralisk förlägenhet.

Var det verkligen ett nödvändigt butiksbesök under pandemin? Deras ambition var ju ytterst att vara goda föredömen för alla oss andra.

På trafikens område finns sällan moral och förlägenhet inblandade. Alldeles oavsett pandemi eller ej. Också tämligen flagranta trafikbrott begås dagligen. Hastighetsbrott och färd farligt nära framförvarande fordon till exempel. I båda fallen klart lagstridiga beteenden som emellertid alltför sällan leder till någon lagföring.

Jag tror heller inte att lagöverträdarna känner någon moraliskt betingad skam fastän de inser att deras beteenden iakttas av många i deras närhet. De blir inte heller så ofta negativt omskrivna i media. Tvärtom har det inträtt någon slags tyst uppgivenhet att det är så här trafiksituationen ser ut. Vissa bestämmer själva under vilka normer de kör och riskerar sällan att åka fast och straffas.

Under hela det gånga året har vi haft en särskild lag som gör det straffbart att angripa eller på annat sätt störa så kallad blåljusverksamhet. Vad som skyddas är verksamhet inom polisen, räddningstjänsten eller ambulanssjukvården.


Egentligen tycker jag
att det känns märkligt att det överhuvudtaget ska behövas ett särskilt brott som gäller angrepp mot samhällets skyddande verksamhet. Det borde vara en allmänmänsklig moralisk förpliktelse att respektera alla dem som arbetar i samhället tjänst. Men som alla vet har vi blivit varse hur aggressiv utvecklingen varit i vissa fall när polis, räddningstjänst och ambulanspersonal fått arbeta i ofattbart tuff motvind och mötts med till exempel stenkastning.

För att kunna dömas för brott mot blåljusverksamhet måste gärningspersonen angripa eller på annat sätt störa den blåljuspersonal som lagen avser att skydda genom att använda våld eller hot om våld. Eller tillgripa eller skada fordon eller annat hjälpmedel som används i verksamheten eller vidta annan otillbörlig åtgärd.

Men det måste till något mer för att det ska bli ett blåljussabotage. Det krävs nämligen också att gärningen ska vara ägnad att allvarligt (min kursivering) försvåra eller hindra utrycknings- eller brottsbekämpande verksamhet.

Jag tycker att det vore bättre och rakare att varje försvårande eller hindrande åtgärd skulle föranleda straffansvar för blåljussabotage.
Vem mer än lagstiftaren tycker annorlunda frågar jag mig?

Sven-Erik Alhem

Om artikeln

Publicerad: 2021-01-29 08:22
Kategori: Krönika
Taggar: Blåljussabotage Lagar och regler Räddningstjänsten Samhällsfrågor Trafiksäkerhet