SVEN-ERIK ALHEM

Det räcker inte med tuffa ord från regeringen

När jag skriver detta befinner jag mig på en konferens i Malmö som handlar mest om dödligt våld. De flesta av oss läser och hör mycket om just sådant våld i form av mord och försök till mord i kampen om herraväldet mellan grovt kriminella krafter. För egen del ska jag prata om något som är en konsekvens av just detta grova våld, där grovt kriminella har påverkat ”vanligt” folk bli rädda eller i allt fall obenägna att vilja vittna särskilt i mål som gäller grov kriminalitet.
Men påverkan finns också gällande andra brott.

Vad leder detta till? Det blir ofta svårigheter för de brottsbekämpande myndigheterna att få fram muntlig bevisning. Många mordfall förblir olösta fastän polisen ibland menar att brotten kan vara polisiärt uppklarade genom att polisen anser sig på goda grunder känna till vem eller vilka gärningspersonerna är.

Många ledare inom grovt kriminella gäng tar sig makt eller söker ta sig makt inom särskilt utsatta områden där statens naturliga maktapparat blir sidoordnad. Åtminstone delvis. Många grovt kriminella kan själva mer eller mindre bestämma sitt eget normsystem när allt färre vågar vittna mot dem.

Samtidigt har alla tilltalade för brott rätt till en rättvis rättegång. Rättigheterna för den som blir misstänkt för brott är långtgående. Rätt att vara passiv. Rätt att tiga och till och med att ljuga. Det är alltid åklagaren som har den fulla bevisbördan.

För den som är brottsoffer/målsägande är läget annorlunda. En målsägande är alltid beroende av att bevisningen under en polisutredning blir fullgod. Åklagaren måste för att kunna väcka åtal på objektiva grunder kunna förvänta sig en fällande dom i domstol.

För mig känns det naturligt att fråga sig hur ett brottsoffer ser på alla rättigheter under det straffrättsliga förfarandet som tillkommer den misstänkte eller tilltalade? Är alla lika inför lagen egentligen när det i många sammanhang blivit så svårt att få fram muntlig bevisning?

En befogad fråga från ett brottsoffer kan vara: ”Hur lätt är det egentligen för mig att få rätt straffrättsligt när jag vet att jag har rätt?”

Är det inte ganska självklart att det är den misstänkte eller tilltalade som oftast tjänar på att en polisutredning inte blir fullödig och uttömmande och målsäganden som drar det kortaste strået om bevisningen inte räcker till?

Visst är frågan värd att diskutera.

Inte minst i dessa tider när förslagen och idéerna från både regeringssidan och oppositionen haglar om hur man ska komma åt den grova kriminaliteten. Ska det bli möjligt med anonyma vittnen eller långtgående tvångsmedel utan någon konkret brottsmisstanke? Och hur kommer maktstrukturen att vidareutvecklas om inte lagföringen av de allra grövsta brotten.

En sak är säker. Det räcker inte med tuffa ord från regeringen och/eller oppositionen. Ord som inte leder till fullgod verkstad från de brottsbekämpande myndigheterna kan tvärtom bli kontraproduktiva om det vill sig illa.

Sven-Erik Alhem

Om artikeln

Publicerad: 2021-11-26 08:59
Kategori: Krönika
Taggar: Brottsbekämpning Kriminalitet Rättegång