Bättre att tåget kommer i tid än att det går snabbt

När jag för en stund satt mig till ro för att skriva denna krönika är det nyårsafton. Igen är det för många en bokslutsdag där löften – uttalade eller hemlighållna – och förhoppningar inför det snart stundande nya året finns med i bilden. För egen del är jag sedan många år bokföringsskyldig och är väl medveten om betydelsen av ett bokslut.

Visst finns det mycket inom mig också om vad jag bort göra annorlunda under det är som snart är avslutat och vad jag bör tänka särskilt på under 2022. För att inte göra samma tabbar igen.

Det som gäller mig mer personligen torgför jag inte här. Men en allmän oro över smittspridningsökningen av covid-19 över världen finns naturligtvis också hos mig. Vi är uppenbarligen inne i en djup och omfattande pandemi som trots alla vaccinframgångar ännu ej besegrats. Tvärtom talar mycket för att vi får leva vidare med återkommande restriktioner.

Det lär bli fler digitala möten också under det kommande året. På gott och ont. Tiden då vi reste långt för endast korta sammanträden eller intervjuer torde vara förbi. Jag diskuterade just detta med en forskare som flera gånger i tiden före pandemin flugit till USA för endast kortare sammankomster.

Det är lätt att förutse att den typen av resande är förbi.

Men riktiga personliga möten behöver vi väl? Det är väl ingen hållbar och positiv väg att beträda att till exempel USA:s och Rysslands mäktiga ledare träffas bara digitalt? Där tror jag att det fysiska handslaget och direkta samtalet i rummet har stor betydelse.

Motsvarande gäller naturligtvis också oss andra ”vanliga” människor i sådana sammanhang där värme och vänskap – och för att inte tala om kärlek – finns med i bilden. Vi kommer alltså att ha kvar behovet av att kunna förflytta oss. Att kunna resa. Frågan är hur.

Flyget bör förbehållas de riktigt långa sträckorna tycker många av miljöskäl.

Alla diskussioner om enorma investeringar i höghastighetståg tror jag i stället kommer att övergå till att gälla behov av en väsentlig banutbyggnation för att säkerställa normalhastighetstågens tillförlitlighet. Insikten om att man inte behöver färdas med 350 km/h med tåg utan att det viktigaste är att man kommer fram tidtabellsenligt med tåg som inte är inställda eller försenas av nedrivna ledningar eller får stopp till följd av hinder av ett på samma enkelspår framförvarande tåg.

Det är så vi tågälskande resenärer trivs och då känns det tryggt att både kropp och själ är med under hela färden tills det är dags för båda att samtidigt kliva av.
Vad gäller samfärdseln är det också viktigt att se landet som en helhet och undvika ett snävt Stockholms- eller storstadsperspektiv.

Bilen finns kvar. Tro bara inte att alla kommer att sitta i en elbil. I varje fall inte redan under året 2022. De ekonomiska förutsättningarna för att kunna både leva och resa måste vara realistiska och inte blåögda.

Sven-Erik Alhem