I ett avgörande i tingsrätt klarade sig bilföraren från att bli fälld för förseelse mot fordonsförordningen. Den tilltalade gjorde nämligen i tingsrätten gällande att han innan han satte dit solfilmen pratat med bland annat polisen. Då hade han fått uppgift om att ljusgenomsläppligheten måste vara minst 30 procent.

Själv gjorde den tilltalade bedömningen att det i hans fall varit en genomsläpplighet av ljuset på omkring 35 procent. Tingsrätten (majoriteten) fann att teknisk bevisning saknades om hur det faktiskt förhöll sig och ogillade åtalet.

Två skiljaktiga ledamöter ansåg emellertid att åtalet var styrkt genom vad den tilltalade själv uppgett tillsammans med vad en polisman som vittne berättat om att det knappt gick att se ut genom sidorutorna.

Hovrätten delade sistnämnda ledamöters uppfattning och i hovrätten dömdes mannen till böter om 500 kronor. Hovrättens bedömning verkar enligt min uppfattning rimlig.

Denna förseelse som kostade bilisten 500 kronor i böter är intressant även från en annan aspekt. Många i trafiken som ertappas med vad de uppfattar som bagatellförseelser kan tända till och undra om polisen inte har viktigare saker att ägna sig åt. Fastän frågan om fri sikt inifrån fordonets förarplats inte alls är en bagatell, vill jag framhålla.

Heder åt polisen som uppmärksammar fordonsbrister även av detta slag. Allt i trafiksäkerhetens intresse. Ibland kan fri sikt inifrån förarplatsen och ut i trafiken vara livsavgörande.

Det är dock inte alltid den som stoppas av polis delar polisens synsätt. Oavsett om fråga är om fordonslast, hastighet eller att kunna se vad som sker utanför det egna fordonet. Men då finns ytterst alltid möjligheten för den som känner sig felaktigt påhoppad att i händelse av åtal få saken prövad av en oavhängig domstol.

Att tillägga är att det inte alltid förhåller sig så att den som anser sig ha rätt alltid också får rätt. Den enskilde får aldrig tillåtas skipa rätt åt sig själv.

Sven-Erik Alhem