Det finns tyvärr andra, mindre lyckosamma exempel att nämna. Ett mäktigt företag som säljer elektronikvaror, tvättmaskiner med mera kungör att fraktfritt gäller vid köp över en viss, preciserad summa. Då är det viktigt att näringsidkaren inte konstrar till det för kunden utan står upp för det stipulerade.

Det känns inte kundvänligt med tillägg som att fri inbärning i bostad bara gäller för en tung vara medan en ytterligare kostar 799 kr. Och när transportföretaget därefter kort före leverans meddelar att de tyvärr inte kan bära in någon vara alls trots att en skulle vara gratis och den andra utlovats efter tilläggsbetalning, uppkommer en badwilleffekt för elektronikföretaget.

Raka motsatsen, alltså till min positiva erfarenhet av Ikea-leveranser.

För den som fraktar ut varor med felaktiga eller otydliga leveransvillkor torde därtill ofta kundens besvikelse i hastigheten spilla över på personalen i fraktbilen.
En klok näringsidkare inser den långsiktiga betydelsen av goodwill. En nöjd kund leder oftast till fler nöjda kunder.

Nu till något helt annat.
Många gånger har jag i mina krönikor tagit upp betydelsen av en fullgod förarkompetens inte minst när det gäller proffsförare av tunga fordon i trafiken. Vid tät och hetsig trafik måste tilliten till alla förare som framför ett tungt fordon vara fullgod. Minsta felmanöver kan få ödesdigra konsekvenser.

Befinner man sig i en mindre personbil nära en lastbil inser man lätt utsattheten.

Utan att själv befinna mig i en sådan situation blev min familj plötsligt drabbad för en tid sedan. Att det hela inte slutade med en katastrof med svåra personskador var ren tur.

En lastbilsförare som tagit miste på sin färdväg i Gävle centrum bytte plötsligt fil och körde över heldragen linje samtidigt som han prejade min sambo i en mindre personbil, där hennes barn också färdades som passagerare.

Det kunde slutat riktigt illa. Risken för fysiska personskador var uppenbar men det hela slutade med chockskador och inte obetydliga skador på personbilen.

Polisen ansåg sig vid telefonkontakt inte ha tid att komma på plats trots att polishuset fanns endast något hundratal meter från olycksplatsen. Det var bara, upplyste polisen, att göra anmälan via telefon till polisen samt till försäkringsbolaget. Något skäl för alkoholutandningstest ansågs uppenbarligen inte föreligga.

Som tur var anmälde sig ett rådigt vittne som sett hela händelseförloppet, vilket gjorde att kontakterna med försäkringsbolaget fungerade mycket smidigt. Det blev några timmars arbete med att skaffa fram en hyrbil.

Kontakten med polisen gick trögt och först efter en väntetid på omkring sex timmar kom vi fram på 114 14. Anmälan om trafikbrott kunde inte göras via nätet trots att polisen själva upplyst om att det var möjligt.

Jag förstår naturligtvis att polisen måste prioritera bland många angelägna uppgifter. Och att det ofta kan vara en svår uppgift. Men något känns fel när det krävs väldigt mycket av den enskilda människan som utsätts för ett vardagsbrott både i form av egen aktivitet och oändlig väntan i telefon för att överhuvudtaget kunna göra en anmälan. Plus ren tur genom att ett klarsynt vittne anmäler sig ha sett hela skeendet.

Heder åt smidiga kontakter med försäkringsbolaget. Måste allt vara så omständligt vid kontakterna med polisen? Eller har vi bara haft otur? Jag tillåter mig tvivla dock.

Jag lovar emellertid att lyssna extra noga om någon hör av sig till mig med positiva erfarenheter om poliskontakter gällande vardagsbrott så att jag i en kommande krönika kan berätta om det.

Jag vill polisen väl men tycker att det är för mycket som ofta går i fel riktning. Troligen har ansatsen politiskt också varit felaktig att sikta in sig på att just antalet poliser framöver skulle vara det viktigaste målet.

Olyckligtvis också i förening med sänkta kvalitetskrav för antagning.
Känns inte bra.

Sven-Erik Alhem