Gängkriminella visar hänsynslös brutalitet mot hela samhället. Det är stora grupper av människor som direkt berörs. Även anhöriga och människor som bara råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle har blivit måltavlor. Den grova gängkriminaliteten leder ofta till att många människor påtvingas ett livslångt lidande.
Vi är alla brottsoffer för de gängkriminellas härjningar i vid bemärkelse. Gängkriminaliteten har nämligen, tycker jag över lag drabbat oss negativt. Också mentalt för oss som lever långt bort ifrån söndersprängda hus eller skottpepprade dörrar och fönster påverkas. Vår livskvalitet försämras.
Den extrema utvecklingen vad gäller den grova gängkriminaliteten har kommit att ta över delar av våra rörelsebeteenden även om regeringen uppmanar oss att leva – nästan – som vanligt. Brotten påverkar de flesta i Sverige. Maffialiknande maktbossar sitter till synes skyddade i utlandet och hanterar rått sina beställningsmord. Låter dessa ofta utföras av barn eller unga vuxna utan vare sig utbildning eller tillräckligt mogna hjärnor för att kunna sätta sig upp emot maffiafasonerna från högsta ledargarnityrets order att döda eller skrämma någon ytterligare misshaglig individ.
Till slut blir vi alla drabbade och påverkade som åtminstone perifert anhöriga till alla dödade och svårt skadade. För att en gärning ska anses som terroristbrott ska den allvarligt kunna skada till exempel en stat och kunna utgöra en svår påfrestning på samhället. Även om de grova gängbrotten formellt inte torde kunna platsa in under begreppet terroristbrott ligger de straffvärdemässigt väldigt nära.
De bidrar till exempel till att tystnadskulturen sprids bland bevispersoner och ofta leder till att vittnen och till och med målsägande kniper käft om vad man sett eller hört.
Lyssnade häromdagen på Sveriges Radio till en polis som under en intervju berättade om att en stor del av nyrekryteringen till de gäng som berörs i denna krönika sker via sociala medier. Polisen tyckte att också polisen borde bli bättre på att informera alla barn och unga om vad de riskerar få för liv om de låter sig lockas in i denna tuffa kriminella värld. Det lät som något värt att lyssna till. Inte minst för polisledningen. Överhuvudtaget måste mycket mer aktivt göras för att stoppa nyrekryteringen till denna destruktiva brottsmiljö.
Många som utsätts för vardagsbrott klagar på att deras brottsanmälningar fimpas ibland ens utan ens rimliga försök att utreda. Utredarna räcker inte till. De måste tas i anspråk för gängkriminaliteten. Men det duger inte som argument för att behandla många av vardagsbrotten lättvindigt. Sådana brott måste utredas och leda till lagföring om bevisningen håller. Och det vet ingen utomstående utan utredning. Målsäganden själv vet.
Ett tidigt och ingående målsägandeförhör har alltid varit centralt i polisens utredningsverksamhet.
Frågan är bara om det alltjämt förhåller sig så?