Jag vet verkligen inte längre hur världen styrs. Men jag frågar mig ofta om kvinnliga ledare gjort världen säkrare. Om alla stater fått utvecklas mot alltmer fullkomliga demokratier. Med maktfördelning som eliminerat varje form av envälde. Men så blåögd kan väl ingen vara i denna numera så hårda och krigsdominerade tid.
Jag har strängt tillhållits av den människa i min närhet som betyder så oändligt mycket för mig att starkt begränsa lyssnandet på ständigt återkommande nyhetssändningar. I nästan varje sådan behandlas makt, krig, upprustning och ofred. Har lovat lyssna på fågelsång och vindens susande i stället för ständiga Ekosändningar. Varför då, undrar säkert någon läsare? Alla måste väl förbereda sig om kriget eller krisen kommer? Så har ju i alla fall ett ungt statsråd vid namn Carl-Oscar Bohlin uttryckt sig. Då är det väl närmast ett krav att slå på radion inför varje Ekosändning. Blir det rent av inom kort obligatoriskt för varje medborgare som inte har ett giltigt hinder?
Har med beundran lyssnat till Sveriges tidigare statsminister och utrikesminister Carl Bildt när han som expert uttalat sig om världsläget. Vi synes ha fått in en vilde i Vita huset, sa han om situationen i USA efter det senaste presidentskiftet. Klart och koncist. För min del hoppas jag innerligt att den nye presidenten och hans stab lugnar ner sig och kommer till insikt om hur världens mäktigaste demokrati bäst bör agera för att värna freden och förutsebarheten i världsekonomin.
Måste förstå mina synnerligen små möjligheter att påverka skeendet i världen. Jag är ju inte ens i närheten av att kunna åstadkomma vad Carl-Oscar Bohlin tror sig förmå. Och jag kan bara avundsjukt inse allt det betydelsefulla som Carl Bildt genom sin klokskap kan bidra med i samhällsdebatten.
Mot bakgrund därav och med ledning av vad jag tillråtts göra fortsätter jag i begränsad omfattning att trycka igång radion inför Ekosändningarna. Även om det kliar i fingrarna.
Jag spanar utåt i naturen efter allt gott som finns där. Och jag framhåller för mig själv att det inte finns en enda enväldes- eller halvväldeshärskare som kan mäta sig med naturens egna krafter. Sistnämnda krafter består medan diktatorernas eller andra gigantiska makthavares förr eller senare förgås. Tidens tand tär.
Med detta konstaterande känner jag mig genast aningen lugnare.
Sven-Erik Alhem